torsdag 10 april 2014

Måste "hållbar civilisation" vara en motsägelse?


För ett tag sedan såg jag en dokumentär om högteknologisk utveckling (som jag tyvärr inte minns vad den hette). Där fick en forskare frågan varför vi aldrig påträffat annat liv i universum. Hans hypotes var att när en civilisation blir avancerad nog att närma sig teknologin för långdistansresor i universum utvecklar den också förmågan att utrota sig själv, och den har då en tendens att göra det snarare än att hitta ett sätt att bli långsiktigt hållbar.

Finns det en sådan lagbundenhet eller tendens i det mänskliga samhället? Är det så att intelligent liv aldrig lyckas förstå sig på sina egna verktyg, sina teknologier, och alltså inte kan bruka dem på ett hållbart och klokt sätt? Det är i vilket fall tydligt att en viss nivå av avancerad teknologi blir mycket svår för oss att hantera moraliskt; vår moral—vad idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallar vår mjuka kunskap eller mjuka upplysning—har hittills inte hängt med den teknologiska utvecklingen—den hårda upplysningen.

Antagandet att en civilisation inte kan vara hållbar har empirisk grund i mänsklighetens historia på jorden: Högciviliserade, centraliserade samhällen som Romarriket och Mesopotamien har ju kollapsat. Civilisationer tycks alltså existera enbart en kort stund mätt i relation till mänsklighetens och inte minst jordens historia. Men behöver det betyda att vi aldrig kan kombinera långsiktig hållbarhet med civilisation, och kan man på dessa grunder anta att avancerad teknologi per definition är destruktiv?

Visst verkar en kollaps vara den mest sannolika utgången när en civilisation blir så avancerad som vår, men ibland sker även det som är osannolikt. Forskaren i dokumentären jag såg hoppades att vår civilisation skulle kunna ta sig ur den onda cirkeln av självförstörelse; han var ivrig och nyfiken på vad vi skulle kunna få veta om livet och universum om vi lyckas låta bli att orsaka vår civilisations undergång.

Eftersom detta kan tyckas så osannolikt är det dock enklare att vara cynisk och tänka att det är lika bra att allt bara kollapsar så att våra idiotiska sätt att använda teknologi upphör. Men, som Yann Arthus-Bertrand (fotografen bakom Earth From Above) avslutar sin film Home (en film om hur livet på jorden funkar och vad människan gör med det), "C'est trop tard d'être pessimiste"—Det är för sent att vara pessimist. Arthus-Bertrand vill göra upp med den passiviserande pessimism som ofta drabbar den som står i opposition till rådande ordning eftersom sådan pessimism spelar i händerna på etablissemanget. Hos Arthus-Bertrand, liksom hos forskaren i dokumentären om högteknologisk utveckling, finns en önskan att åstadkomma något bättre med mänsklig intelligens, med vår stora hjärna och dess möjligheter. Om vi betonar möjligheterna kan fler börja tro att det går att göra något annat än acceptera status quo.

Detta leder mig till en slutsats jag drar så ofta, en slutsats jag landat i innan i den här bloggen: Vi behöver vända oss till kulturella uttryck som musik och berättelser; vi behöver konst för att möta vår tids stora utmaningar. Varför då? Jo, för att konst och berättande är verktyg som kan hjälpa vår moral att komma ikapp den hårda upplysningen; kulturella uttryck är människans sätt att uttrycka komplexa etiska tankar, vilket är precis vad vi behöver för att förstå oss på den hogteknologiska utvecklingen. Konstens utveckling är en del av den mjuka upplysningen. Med hjälp av konst kan vi granska vår civilisation och förstå dess svagheter. Med hjälp av konst kan vi föreställa oss de långsiktiga konsekvenserna vår avancerade teknologi kan ha och förekomma de katastrofer som blir följden av att vi, som Rachel Carson påpekade i Silent Spring, använder hela världen och allt levande som ett laboratorium.

Med hjälp av konst kan vi komma närmare att skapa vad som kanske skulle vara tidernas första hållbara civilisation. Det är för sent att vara pessimist.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar