För ett tag sedan såg jag en dokumentär om
högteknologisk utveckling (som jag tyvärr inte minns vad den
hette). Där fick en forskare frågan varför vi aldrig påträffat
annat liv i universum. Hans hypotes var att när en civilisation blir
avancerad nog att närma sig teknologin för långdistansresor i
universum utvecklar den också förmågan att utrota sig själv, och
den har då en tendens att göra det snarare än att hitta ett sätt
att bli långsiktigt hållbar.
Finns det en sådan lagbundenhet eller tendens i det
mänskliga samhället? Är det så att intelligent liv aldrig lyckas
förstå sig på sina egna verktyg, sina teknologier, och alltså
inte kan bruka dem på ett hållbart och klokt sätt? Det är i
vilket fall tydligt att en viss nivå av avancerad teknologi blir
mycket svår för oss att hantera moraliskt; vår moral—vad
idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallar vår mjuka kunskap eller
mjuka upplysning—har hittills inte hängt med den teknologiska
utvecklingen—den hårda upplysningen.
Antagandet att en civilisation inte kan vara hållbar
har empirisk grund i mänsklighetens historia på jorden:
Högciviliserade, centraliserade samhällen som Romarriket och
Mesopotamien har ju kollapsat. Civilisationer tycks alltså existera enbart en kort stund mätt i relation till mänsklighetens och inte minst jordens historia. Men behöver det betyda att vi
aldrig kan kombinera långsiktig hållbarhet med civilisation, och
kan man på dessa grunder anta att avancerad teknologi per definition
är destruktiv?
Visst verkar en kollaps vara den mest sannolika utgången
när en civilisation blir så avancerad som vår, men ibland sker
även det som är osannolikt. Forskaren i dokumentären jag såg
hoppades att vår civilisation skulle kunna ta sig ur den onda
cirkeln av självförstörelse; han var ivrig och nyfiken på vad vi
skulle kunna få veta om livet och universum om vi lyckas låta bli
att orsaka vår civilisations undergång.
Eftersom detta kan tyckas så osannolikt är det dock
enklare att vara cynisk och tänka att det är lika bra att allt bara
kollapsar så att våra idiotiska sätt att använda teknologi
upphör. Men, som Yann Arthus-Bertrand (fotografen bakom Earth
From Above) avslutar sin film
Home (en film om hur
livet på jorden funkar och vad människan gör med det), "C'est trop
tard d'être pessimiste"—Det är för sent att vara pessimist. Arthus-Bertrand vill göra upp med den passiviserande
pessimism som ofta drabbar
den som står i opposition till rådande ordning
eftersom sådan pessimism
spelar i händerna på etablissemanget. Hos Arthus-Bertrand, liksom hos
forskaren i dokumentären om högteknologisk utveckling, finns en
önskan att åstadkomma något bättre med mänsklig
intelligens, med vår stora hjärna och dess möjligheter. Om vi
betonar möjligheterna kan fler börja tro att det går att göra
något annat än acceptera status quo.
Detta leder mig till en
slutsats jag drar så ofta, en slutsats jag landat i innan i den här
bloggen: Vi behöver vända
oss till kulturella uttryck
som musik och berättelser; vi behöver konst för
att möta vår tids stora utmaningar.
Varför då? Jo, för att
konst och
berättande är
verktyg som kan
hjälpa vår moral att komma
ikapp den hårda
upplysningen; kulturella
uttryck är människans sätt att uttrycka komplexa etiska tankar,
vilket är precis vad vi behöver för att förstå oss på den
hogteknologiska
utvecklingen. Konstens
utveckling är en del av den mjuka upplysningen. Med hjälp av konst
kan vi granska vår civilisation och förstå dess svagheter.
Med hjälp av konst kan vi
föreställa oss de långsiktiga konsekvenserna vår avancerade
teknologi kan ha och förekomma de katastrofer som blir följden av
att vi, som Rachel Carson påpekade i Silent Spring,
använder hela världen och allt levande som ett laboratorium.
Med hjälp av konst kan vi komma närmare att skapa vad
som kanske skulle vara tidernas första hållbara civilisation. Det
är för sent att vara pessimist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar