Engagemang, ork, och förenklingar

Det är tungt att arbeta för att göra samhället bättre. Det är tungt att simma emot strömmen. Så hur kan människor göra för att orka? Hurdan är den som orkar?

Ett sätt är att acceptera grunden i det system du måste verka inom för att påverka och försöka bidra i det lilla till en lite mer medmänsklig praxis. En risk med detta är att du sanktionerar ett icke-humanitärt, ohållbart system och ger detta trovärdighet när du får det att fungera trots att det skulle behöva förändras i grunden. Människor inom Migrationsverket som försöker göra det bästa av nuvarande situation är ett exempel på detta; de gör en ovärderlig insats sett utifrån individuella migranters och asylsökandes perspektiv, men bidrar samtidigt till att inga grundläggande förändringar görs eftersom situationer löses kortsiktigt medan den underliggande problematiken, som kräver en långsiktig lösning, kvarstår. Samtidigt är denna metod för att påverka ovärderlig. Gjordes inte små insatser skulle lidandet och orättvisorna vara ännu större än de är idag. Men kan någon som har en tillstymmelse till empatisk förmåga kvar hantera att arbeta med människor inom ett omänskligt system?

När jag tänker på detta minns jag en film jag såg för några år sedan. Filmen heter Illegal (2010) och berättar om hur människors liv trasas sönder till följd av Dublinförordningen och andra asylpolitiska beslut, samt visar vad för beteende som sanktioneras hos migrationspolis och andra som arbetar med migranter och asylsökande inom ett juridiskt och politiskt system som avhumaniserar dessa grupper. Med utgångspunkt i berättelsen om en rysk kvinna och hennes son som lever gömda men upptäcks och då förvarstas eftersom deras nationalitet och identiteter inte kan fastställas, berättar filmen om vilken sida hos människor som kommer fram i relationen till de fövarstagna.

Medan Illegal är kritisk mot de sadistiska migrationspoliser som skildras, riktas blicken tydligt mot det system som föder och sanktionerar ett sadistiskt beteende. Den starkaste scenen för mig - en scen som obönhörligt etsat sig fast i minnet - föregås av att en kvinna, som upprepade gånger utsatts för utvisningsförsök och upprepade gånger gjort motstånd och då misshandlats i det närmaste till döds av den mest framträdande migrationspolisen, hänger sig inne på en toalett. Scenen som följer visar hur en migrationspolis som försökt göra vad hon kan för att hjälpa och stötta de fövarstagna halvspringer genom byggnaden och samtidigt börjar ta av sig uniformen - hon inser slutligen, som huvudpersonen Tania tidigare påpekat för henne, att det inte är möjligt för en kännande människa att befinna sig i ett sådant sammahang. Det som gjorde scenen då den enda sympatiska migrationspolisen lämnar förvaret så stark var att jag indentifierar mig med denna polis, samtidigt som jag inser att de enda människor som därmed kan arbeta på förvaret är gravt empatistörda. Orkar man inte, vilket ju är det enda vettiga, då lämnar man också över verksamheten helt i våldsverkarnas och sadisternas händer.

Genom att visa på detta flyttar filmen fokus från de enskilda migrationspoliserna till den juridik och politik som sanktionerar, ja, till och med kräver, ett sadistiskt, omoraliskt, icke-empatiskt beteende. När ingen kännande människa orkar jobba inom en verksamhet, då är det ofrånkomligen så att verksamheten i grunden måste förändras genom beslut från politiskt håll, genom ett förändrat regelverk eller en förändrad lagstiftning. En politik som avhumaniserar migranter och asylsökande föder ett hat gentemot dessa grupper och möjliggör för människor som den mest framträdande migrationspolisen i filmen Illegal att misshandla och döda människor inom ramarna för statliga myndigheters praxis.

Samtidigt som det alltså är uppenbart att föränding måste ske på ett grundläggande plan, brister viljan och modet hos beslutsfattare. Visserligen ser vi att små förbättringar kan ske - till exempel i och med att vuxna papperslösa har fått rätt till viss vård i Sverige, eller att ensamkommande flyktingbarn ska undantas från Dublinförordningen - men i relation till den systematiska brist på rättigheter som papperslösa ännu har, eller den övergripande systemproblematik som samhället står inför idag, har är dessa förbättringar enbart marginella konsekvenser.

Därför är det inte konstigt att radikala protestformer och missnöjesyttringar uppstår. I relation till det politiska etablissemangets avlägsenhet och de materiellt gynnade befolkningsgruppernas bekväma världsfrånvändhet är det inte heller konstigt att dessa radikala rörelser har taggarna utåt och talar i separatistiska och polariserande termer. Det är inte konstigt att man, för att orka med det omöjliga i att förändra etablerade system och normer, vänder sig emot alla representanter för detta system och dessa normer. Det är inte konstigt att en "vi mot dem"-analys uppstår. Men det är långt ifrån en lösning.

Vi har redan sett upprepade exempel på vad de långsiktiga effekterna tenderar att bli av den anti-rasistiska rasism, som Franz Fanon kallade det, som nu framträder i segregerade svenska städer. Fanon ansåg att stolthet över det egna kulturarvet och den egna hudfärgen var viktiga delar i att skapa ett samlat motstånd mot militärmakten i det franska Algeriet. Samtidigt såg han att detta kunde ha effekten att man bara vände på maktordningen men inte gjorde upp med den i grunden. Liksom i andra forna kolonier blev en långsiktig effekt av en polariserad, simplistisk uppdelning av människor i olika (godtyckligt grundade) grupper, och därtill en våldsbejakande inställning, att en maktstruktur liknande den koloniala reproducerades i det postkoloniala samhället, men med den skillnaden att andra än de ursprungliga makthavarna intog den traditionella maktpositionen.

Medan det inte är konstigt om människor försöker hantera situationer som den i Algeriet, på förvaret i filmen Illegal och i det verkliga Belgien som filmen skildrar, eller i dagens segregerade, rasistiska svenska samhälle, genom att skapa sig fiender de inte behöver förstå och göra den egna rörelsen till en kraft för det absolut goda, är detta inte en lösning. Det kan vara nödvändigt som ett första steg mot förändring eftersom det väcker frågor som ignoreras av samhället i stort, men det enda sätt ett hållbart samhälle - socialt, men även ekologiskt - kan skapas på är om människor gemensamt beslutar hur det samhälle de gemensamt utgör ska struktureras. Och hur ska det gå till om människorna delar upp sig i intressegrupper som ska slåss om makten och om rätten att missgynna dem som inte ingår i den egna gruppen? Varesig den som är icke-vit, icke-man eller icke-rik - vare sig invandraren, kvinnan eller arbetaren/prekären - är per definition en god människa som är mer lämpad att besitta makt än de som i nuläget besitter den största delen av makten i samhället. Därför är den anti-rasistiska rasismen, eller vilken annan polariserad motståndsrörelse som helst, aldrig konstruktiv på sikt, även om den är fullt förståerlig som reaktion på maktlöshet.

Så hur bör vi då göra för att orka förändra samhället i grunden men inte förenkla och polarisera? Jag har inte ett tydligt svar. Men en del av en lösning tror jag kan vara att skapa fler arenor för diskussion, gemenskap, och samarbete. Breda folkinitiativ är nödvändiga, för som individer orkar vi inte simma emot strömmen speciellt länge och på så vis kan vi inte heller förändra själva riktningen på strömmen. Samtidigt, även om dessa arenor finns eller är möjliga att skapa, måste vi ha tid att vistas där, tid att reflektera, uppfinna, hitta på alternativ, och skapa nya vägar - därför är steg ett mot ett hållbart samhälle, som jag ser det, att minska normalarbetstiden. Gör vi det, då har vi möjlighet att ägna vår kreativitet åt det gemensamma - åt samhället - i stället för att tömma ut all energi på att var och en bygga vår egen sociala och ekonomiska trygghet och vår egen, privata lycka. Och detta är i själva verket, för att använda ett av nyliberalismens favoritbegrepp, mer rationellt än att lägga ansvaret på var och en att bygga sitt eget skyddsnät. Inget annat flockdjur än människan har varit dumt nog att förneka flockens existens och värde.

Därför tror jag att ett vagt svar på frågan om hur vi bör göra för att orka men inte förenkla och polarisera kan vara att vi måste finna sätt att arbeta gemensamt utan att för den skull skapa gemensamma fiender i andra människor och andra samhällsgrupper. En nyckel här är, som effekten av filmen Illegal kan visa på, kultur. Illegal får mig att känna avsky inför de sadistiska handlingarna, men riktar samtidigt uppmärksamheten mot den grund på vilken dessa vilar; det är inte de individuella poliserna utan myndigheters praxis och politikers beslut som bär det yttersta ansvaret. Det är orimligt att förvänta sig att de individuella poliserna ska bryta den praxis som etablerats utifrån en inhuman lagstiftning. Det är också fel att göra de som inrättar sig i denna praxis till individuellt skyldiga. De måste förstås i det sammanhang de agerar, även om deras handlingar är förkastliga och de bör ställas till svars för dessa.

Som vi ser i denna film kan berättelser visa många sidor av situationer som vi annars inte förstår, eller som förenklas av såväl etablerade politikers som motståndsrörelsers retorik. Berättelser kan vara del av de arenor där vi får chans att utveckla vårt gemensamma åt ett håll som i nuläget är emot strömmen. Och, kanske viktigast av allt, berättelser är något vi njuter av, något som ger oss inspiration och glädje: berättelser kan hjälpa oss att orka.

Smärre förtroendekriser och det blinda förtroendet för ekonomin

Nyligen lyssnade jag på P1 kaliber om "ROT-avdraget bakom den vita fasaden" (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=5510949) och har efter det funderat på en nutida trend i svensk poltik: förtroendet för en politiker och för en viss politik beror i väldigt liten utsträckning på hur trovärdig som representant för folkviljan politikern är och hur vetenskapligt grundad den genomförda politiken är. Min slutsats är att människor vänder sig till en simplistisk verklighetsbeskrivning och sätter sin tilltro till den (t ex den sittande svenska regeringens ekonomism) oavsett hur orimlig den är, för att undvika att tänka på de stora problem som annars skulle kullkasta hela vår livsstil.

Låt mig förklara detta i relation till några olika saker: föreställningen om det framgångsrika ROT-avdraget, förtroendet för Jan Björklund trots skolpolitikens ovetenskaplighet och bristande resultat samt för Carl Bildt trots hans potentiella jävighet, samt de schimärer som lett till politiska "förtroendekriser" under de gångna veckorna och månaderna och, ja, åren.

Vi börjar med ROT. I P1 kalibers reportage uppstår en skarp kontrast mellan den glada pondus som exempelvis Annie Lööf har när hon talar om ROT:s och RUT:s (RUT-avdraget är icke att förväxla med skribenten Rut - mig.) förtjänster, och den uppgivenhet som byggnadsarbetare uppvisar inför det som i och med ROT har blivit avdragsgillt utnyttjande. (För den som vill ha en nogrannare genomgång av situationen rekommenderar jag att lyssna på reportaget via länken ovan.) Det jag vill lyfta fram är hur absurt det är att ROT har framhållits av de flesta politiker som framgångrikt - till och med av motståndare till RUT, som då hävdar att det som funkat inom byggbranchen inte nödvändigtvis funkar inom städbranchen - medan en grundlig undersökning lik P1:s visar på något helt annat.

Det finns fler liknande exempel på reformer som framhållits som framgångsrika med hänvisning till bristfälliga (eller inga) undersökningar, medan de människor som har direkt erfarenhet av effekterna av reformer och de gedigna studier som finns ignoreras eller möjligen kommer till uttryck i god granskande journalistik. Skolpolitiken är ett exempel, som debatterats flitigt det senaste. (Läs gärna t ex German Benders artikel om ideologisering och brist på vetenskaplighet i svensk skolpolitik: http://www.utredarna.nu/germanbender/2012/02/17/ar-jan-bjorklunds-skolpolitik-pa-vag-in-i-vaggen/.)

På samma gång som politiker (många fler än Annie Lööf kan tilläggas) utan grund och verklighetskontakt hävdar att deras reformer och förslag har önskvärd effekt kan den allmänna uppfattningen vara att de är förtroendeingivande. Detta för oss in på ämnet förtroende och förtroendekriser. För att komma åt detta vill jag visa på hur vissa situationer inte resulterar i kris fast de rimligtvis borde, medan andra marginellt problematiska företeelser leder till enorma kriser, som resulterar i enskilda politikers avgångar och sedan efterskalv många år framåt i tiden.

Vi kan här återvända till skolpolitiken som exempel på det tidigare, att en politiker som inte sköter sitt uppdrag korrekt eller inte lyckas med det hen har lovat behåller allmänhetens förtroende. Av alla utbildningspolitiska talespersoner får Jan Björklund högst betyg av lärare (http://www.skolvarlden.se/artiklar/skolpolitikerna-nar-inte-lararna). Samma bild av att Folkpartiet är förtroendeingivande enligt lärare har jag fått av lärarstudenter som berättat om det allmänna åsiktsklimatet på deras utbildning. Visst är det befängt att den person och det parti som är ytterst ansvariga för de skolpolitiska reformer som inte har förbättrat varesig resultaten i skolan eller elevers och lärares välmående, uppfattas som kompetenta av lärarna själva?

Ett annat exempel på samma företeelse finner vi om vi åter vänder oss till skaran nutida ministrar. Carl Bildt har anklagats för att vara jävig eller åtminstone gravt olämplig som utrikesminister bl a i fallet med de två svenska fängslade journalisterna i Etiopien, då Bildt tidigare suttit i styrelsen i Lundin Oil som har affärsintressen av just den art de två journalisterna fängslades efter att ha försökt granska.

Dessa exempel visar på att något som mycket väl skulle kunna ge upphov till förtroendekriser i stället passerar obemärkt förbi, eller åtminstone inte får medialt genomslag på samma vis som mer ytligt förankrade kriser. Jag tror att det finns en psykologisk förklaring att söka här: för att de stora, jobbiga frågorna ska förbli glömda och marginaliserade behöver vi fokusera på något annat och på något vis få utlopp för känslan att något trots allt inte står rätt till i samhället. Därför uppstår de uppblåsta förtroendekriser som slår in som vågor på vår vardagsstrand, i en jämn rytm. Någon köpte Toblerone, någon fick felaktig hyresersättning, ett parti hade hafsig valberedning och dålig intern krishantering när ett mediedrev satte igång. Medan dessa misstag inte är acceptabla, är de petitesser om de läggs bredvid en utbildningsminister vars politik går stick i stäv med forskning på området, en allmänt accepterad totalt ogrundad föreställning om ROT-avdragets framgång, och en jävig utrikesminister. Förtroendet sviktar inför de små men inte de stora felstegen och moraliska tvivelaktigheterna.

En orsak till detta, som flera har påpekat, är att vänstern förknippas med moralitet och rättskaffens beteende och därför bedöms hårdare än högern, och det är ju mycket riktigt vänsterpolitiker (bara socialdemokrater, till och med) som stått för de förtroendekriser jag tar upp här, och högerpolitiker som stått för de stora men ignorerade problem jag nämner. Samtidigt förklarar inte detta varför de potentiellt enorma kriser som Alliansen har bäddat för helt har uteblivit. Även om vi är snällare mot högerpolitiker torde det väl finnas en gräns även de kan gå över?

Jag tror att det här inte handlar så mycket om att vi förlåter högerpolitiker deras små misstag som att de stora problem som Björklund, Bildt, och ROT är inblandade i har koppling till de stora frågor vi försöker ignorera: frågorna om det ekonomiska systemets kris; frågorna som berör de många kriser och problem som ingår i denna större kris; och inte minst frågan om detta systems stundande kollaps.

Björklunds misslyckande påvisar att kunskap och utbildning i det närmaste måste omdefinieras för att skolsystemet åter ska bli samhällsnyttigt i sann, och inte snävt ekonomiskt, bemärkelse. Det är ett stort projekt.

Bildts möjliga jävighet visar på att bolagsstyrelser och regeringar har alltför intima relationer och likartad struktur, och det i sin tur visar oss att marknaden och offentligheten smält samman samt att det är en lång väg att gå om vi ska göra upp med dagens ekonomism och tilltro till managerialismen som nyckel till ett fungerande samhälle.

ROT-avdragets misslyckande visar oss, väldigt tydligt, att det inte är så enkelt som vi skulle önska att skapa en rättvis och hållbar arbetssituation för människor i brancher som präglats av svartarbete. Åter igen: vi måste bygga om systemet från grunden. Det är ett stort projekt.

Det tycks mig alltså som att människor projicerar sin oro för dessa frågor, dessa outtalade frågor, på att vara missnöjda med små saker. Tragiskt nog slår denna ovilja att tänka på vår tids ödesfrågor tillbaka på såväl vår förmåga att förstå vår samtid och våra liv, som vår förmåga att handla och hantera situationen. Förnekelse är inte speciellt bra, helt enkelt. Mitt i alla dessa förtroendekriser klamrar vi oss med desperat förtroende fast vid själva roten till de problem vi anar men kanske inte förstår, kanske inte vill förstå. Inte konstigt att det politiska etablissemanget och samhällsbygget i sig skälver.

Maktstrukturer reproduceras i metoder för att hantera klimatförändringar

(Link to English version, "Power structures are reproduced in methods for dealing with climate change": https://docs.google.com/document/d/1NhQPFHZn5KTYqqqELhDmWL0fHy4MJwI4w__S3s5VvCg/edit?usp=sharing)

Klimatförändringar sägs ofta slå hårdast mot kvinnor, och allra mest kvinnor i u-länder. Detta är ett ganska intetsägande konstaterande, även om det ibland kan vara viktigt att titta på klimatförändringar ur ett sådant perspektiv. Viktigare är dock att vi frågar som Andrea Nightingale, professor vid Globala Studier på Göteborgs Universitet (GU), gör upprepade gånger under ett öppet seminarium om klimat och genus på GU (21/2 2013): ”vad innebär detta?”.

Ett genusperspektiv på klimatfrågor är mer givande om det används som det som Nightingale kallar ”en analytisk lins” som kan hjälpa oss att få ögonen på maktstrukturer i både orsaker till och försök till lösningar på klimatförändringar. Nightingale tar FN:s ”National Adaptation Programmes of Action” (NAPA) som exempel. Dessa finansieras av i-länder för att hjälpa u-länder att ”hantera sina brådskande och direkta behov att anpassa sig till klimatförändringarna” (FN:s hemsida; min översättning). I sin forskning i Nepal har Nightingale upptäckt att samma maktstrukturer som marginaliserar kvinnor i ett globalt politisk-ekonomiskt sammanhang också finns i lokala projekt som NAPA.

Kvinnor—eller, rättare sagt, den typiska kvinnorollen i många delar av världen—är inte en stor del av orsaken till klimatförändringar. Egenskaper förknippade med kvinnor är inte heller, ironiskt nog, något som bedöms som användbart i arbetet mot global uppvärmning.

På sätt och vis är detta föga förvånande. Det finns en tendens, i Sverige såväl som internationellt, att regeringar och institutioner försöker lösa problem som orsakas av ett dysfunktionellt ekonomiskt system inom ramarna på detta system. I frågestunden som följde på seminariet i Göteborg nämnde Nightingale att ett grundproblem med NAPA och liknande åtgärder är just den managerialism som idag dominerar inom offentlig förvaltning och som enbart kräver av människor som sysslar med hållbarhetsarbete att de ”kryssar i rätt rutor” och ser till att ha skött uppgifterna effektivt. På detta ytliga vis ser institutioner till att leva upp till krav på hållbarhet och ansvarstagande i relation till miljöproblem.

När vi ser klimatförändringar och metoder för att hantera dessa genom Nightingales analytiska lins, ur ett sådant genusperspektiv, kan vi bli varse att de maktstrukturer och det ekonomiska system som har orsakat de stora problem vi står inför nu också reproduceras i projekt som är tänkta att hantera den ekologiska krisen. Om offentlig förvaltning och stater i allmänhet vill göra någon verklig skillnad måste vi i stället identifiera de problem som finns inbyggda i de rådande maktstrukturerna och sedan göra upp med dessa ordentligt, grundligt. Lokalt—i Sverige och på andra platser—och globalt måste vi se till att göra mycket mer än att kryssa i rätt rutor och tillfredsställa vårt dåliga samvete. 

A Tale Told by Trees

We moved, standing there

with the wind in our hair, to the sun

We steamed, making air

for the things in our world that move round

We grew, were stripped bare,

regained skin and our hair in the sun

We toiled to be spared

from the things pecking carelessly round

We fell, we were snared,

we were skinned and our hair was burnt down

It roared, didn't care,

didn't think, unaware of its sounds

They toiled just to tare

up our limbs from their lairs in the ground

We fell – no more there

and the wind takes no air to them now

The wind arrives bare

to those cities of theirs and it whines

Our flesh is their flares,

for a minute and then it is night

The circle is broken for life

Ett litet försvarstal

Nyligen kom jag fram till att ett sätt att ge en tydlig mening åt de texter och sånger jag skriver vore att publicera dem. Med tanke på att förlags- och skivbolagsbranscherna inte handlar om att främja och sprida spännande och bra kultur (även om detta ändå sker ibland) utan om att vara just branscher, marknader - konsumtionsarenor - kändes det inte rimligt att försöka sig på en sådan kanal. Därför kom jag fram till att en blogg kunde vara bra. Innan jag börjar publicera dikter, sånger, tankar och essäer här vill jag försvara att jag har börjat skriva i det här formatet, för det finns många anledningar att låta bli.

För det första finns det redan många kloka och engagerade "gröna bloggare," och många av dem har mer kunskap om natur, ekologi och politik än jag har.

För det andra tror jag inte att det är klokt att utan eftertanke utöka mediebruset med ännu en blogg. Vi bloggar, startar upprop i sociala medier och skriver i kommentarsfält av politiska skäl, yttrandefrihetsprincip, en vilja att synas och höras, eller entreprenörsanledningar. Dessutom publicerar förlag och skivbolag slentrianmässigt och marknadsklokt nytt hela tiden. Mängden och hastigheten på uppdaterandet av information innebär att människor inte hinner göra ett reflekterat val av vad de läser och lyssnar på. Vi tyngs av att känna krav på att hänga med i informationsströmmen och i någon mån kan alltför många källor och utgivare därför bidra till mindre ork att läsa och fundera, snarare än tvärt om. På det viset är en maniskt använd yttrandefrihet kontraproduktiv.

Varför blogga då? Som sagt vill jag ge mening åt det jag skriver. Jag vill inte dela in min tillvaro i arbete och fritid och enbart låta mitt arbete vara viktigt. Jag skriver om samma saker, men på olika sätt, när jag gör musik och när jag skriver akademiskt. Samma saker återkommer i att jag vill vara med och genomföra en samhällsomställning, och det ägnar jag mig nu mera åt i Gröna partiet (www.grona-partiet.se).

Jag tror också att det finns människor som skulle uppskatta och inspireras av en blogg som blandar olika uttrycksformer och som anlägger ett brett perspektiv på vår tids ödesfrågor. En inspirationskälla för mig har här varit Emil Jensen (www.emiljensen.se), även om jag varken är lika finurlig eller lika cool som han är.

Så jag hoppas att ni kan ha överseende med att det nu finns ännu en blogg i cyberspace. Jag lovar att det jag publicerar här kommer vara lika genomtänkt som om det gavs ut i tryck och att jag ska vara återhållsam snarare än publiceringsmanisk. Jag lovar också att jag ska försöka ge den som tar sig tid att läsa hopp och inspiration samtidigt som jag ska bråka och väcka lite ilska här och där.

I korthet: Jag skriver för att alla som tror på sin förmåga att bidra till att förändra det mänskliga samhället behöver insistera på denna möjlighet för att något ska hända innan det är för sent. Det är ont om tid, gott folk. Sov gott på det.