Nyligen lyssnade jag på P1 kaliber om "ROT-avdraget bakom den vita fasaden" (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=5510949) och har efter det funderat på en nutida trend i svensk poltik: förtroendet för en politiker och för en viss politik beror i väldigt liten utsträckning på hur trovärdig som representant för folkviljan politikern är och hur vetenskapligt grundad den genomförda politiken är. Min slutsats är att människor vänder sig till en simplistisk verklighetsbeskrivning och sätter sin tilltro till den (t ex den sittande svenska regeringens ekonomism) oavsett hur orimlig den är, för att undvika att tänka på de stora problem som annars skulle kullkasta hela vår livsstil.
Låt mig förklara detta i relation till några olika saker: föreställningen om det framgångsrika ROT-avdraget, förtroendet för Jan Björklund trots skolpolitikens ovetenskaplighet och bristande resultat samt för Carl Bildt trots hans potentiella jävighet, samt de schimärer som lett till politiska "förtroendekriser" under de gångna veckorna och månaderna och, ja, åren.
Vi börjar med ROT. I P1 kalibers reportage uppstår en skarp kontrast mellan den glada pondus som exempelvis Annie Lööf har när hon talar om ROT:s och RUT:s (RUT-avdraget är icke att förväxla med skribenten Rut - mig.) förtjänster, och den uppgivenhet som byggnadsarbetare uppvisar inför det som i och med ROT har blivit avdragsgillt utnyttjande. (För den som vill ha en nogrannare genomgång av situationen rekommenderar jag att lyssna på reportaget via länken ovan.) Det jag vill lyfta fram är hur absurt det är att ROT har framhållits av de flesta politiker som framgångrikt - till och med av motståndare till RUT, som då hävdar att det som funkat inom byggbranchen inte nödvändigtvis funkar inom städbranchen - medan en grundlig undersökning lik P1:s visar på något helt annat.
Det finns fler liknande exempel på reformer som framhållits som framgångsrika med hänvisning till bristfälliga (eller inga) undersökningar, medan de människor som har direkt erfarenhet av effekterna av reformer och de gedigna studier som finns ignoreras eller möjligen kommer till uttryck i god granskande journalistik. Skolpolitiken är ett exempel, som debatterats flitigt det senaste. (Läs gärna t ex German Benders artikel om ideologisering och brist på vetenskaplighet i svensk skolpolitik: http://www.utredarna.nu/germanbender/2012/02/17/ar-jan-bjorklunds-skolpolitik-pa-vag-in-i-vaggen/.)
På samma gång som politiker (många fler än Annie Lööf kan tilläggas) utan grund och verklighetskontakt hävdar att deras reformer och förslag har önskvärd effekt kan den allmänna uppfattningen vara att de är förtroendeingivande. Detta för oss in på ämnet förtroende och förtroendekriser. För att komma åt detta vill jag visa på hur vissa situationer inte resulterar i kris fast de rimligtvis borde, medan andra marginellt problematiska företeelser leder till enorma kriser, som resulterar i enskilda politikers avgångar och sedan efterskalv många år framåt i tiden.
Vi kan här återvända till skolpolitiken som exempel på det tidigare, att en politiker som inte sköter sitt uppdrag korrekt eller inte lyckas med det hen har lovat behåller allmänhetens förtroende. Av alla utbildningspolitiska talespersoner får Jan Björklund högst betyg av lärare (http://www.skolvarlden.se/artiklar/skolpolitikerna-nar-inte-lararna). Samma bild av att Folkpartiet är förtroendeingivande enligt lärare har jag fått av lärarstudenter som berättat om det allmänna åsiktsklimatet på deras utbildning. Visst är det befängt att den person och det parti som är ytterst ansvariga för de skolpolitiska reformer som inte har förbättrat varesig resultaten i skolan eller elevers och lärares välmående, uppfattas som kompetenta av lärarna själva?
Ett annat exempel på samma företeelse finner vi om vi åter vänder oss till skaran nutida ministrar. Carl Bildt har anklagats för att vara jävig eller åtminstone gravt olämplig som utrikesminister bl a i fallet med de två svenska fängslade journalisterna i Etiopien, då Bildt tidigare suttit i styrelsen i Lundin Oil som har affärsintressen av just den art de två journalisterna fängslades efter att ha försökt granska.
Dessa exempel visar på att något som mycket väl skulle kunna ge upphov till förtroendekriser i stället passerar obemärkt förbi, eller åtminstone inte får medialt genomslag på samma vis som mer ytligt förankrade kriser. Jag tror att det finns en psykologisk förklaring att söka här: för att de stora, jobbiga frågorna ska förbli glömda och marginaliserade behöver vi fokusera på något annat och på något vis få utlopp för känslan att något trots allt inte står rätt till i samhället. Därför uppstår de uppblåsta förtroendekriser som slår in som vågor på vår vardagsstrand, i en jämn rytm. Någon köpte Toblerone, någon fick felaktig hyresersättning, ett parti hade hafsig valberedning och dålig intern krishantering när ett mediedrev satte igång. Medan dessa misstag inte är acceptabla, är de petitesser om de läggs bredvid en utbildningsminister vars politik går stick i stäv med forskning på området, en allmänt accepterad totalt ogrundad föreställning om ROT-avdragets framgång, och en jävig utrikesminister. Förtroendet sviktar inför de små men inte de stora felstegen och moraliska tvivelaktigheterna.
En orsak till detta, som flera har påpekat, är att vänstern förknippas med moralitet och rättskaffens beteende och därför bedöms hårdare än högern, och det är ju mycket riktigt vänsterpolitiker (bara socialdemokrater, till och med) som stått för de förtroendekriser jag tar upp här, och högerpolitiker som stått för de stora men ignorerade problem jag nämner. Samtidigt förklarar inte detta varför de potentiellt enorma kriser som Alliansen har bäddat för helt har uteblivit. Även om vi är snällare mot högerpolitiker torde det väl finnas en gräns även de kan gå över?
Jag tror att det här inte handlar så mycket om att vi förlåter högerpolitiker deras små misstag som att de stora problem som Björklund, Bildt, och ROT är inblandade i har koppling till de stora frågor vi försöker ignorera: frågorna om det ekonomiska systemets kris; frågorna som berör de många kriser och problem som ingår i denna större kris; och inte minst frågan om detta systems stundande kollaps.
Björklunds misslyckande påvisar att kunskap och utbildning i det närmaste måste omdefinieras för att skolsystemet åter ska bli samhällsnyttigt i sann, och inte snävt ekonomiskt, bemärkelse. Det är ett stort projekt.
Bildts möjliga jävighet visar på att bolagsstyrelser och regeringar har alltför intima relationer och likartad struktur, och det i sin tur visar oss att marknaden och offentligheten smält samman samt att det är en lång väg att gå om vi ska göra upp med dagens ekonomism och tilltro till managerialismen som nyckel till ett fungerande samhälle.
ROT-avdragets misslyckande visar oss, väldigt tydligt, att det inte är så enkelt som vi skulle önska att skapa en rättvis och hållbar arbetssituation för människor i brancher som präglats av svartarbete. Åter igen: vi måste bygga om systemet från grunden. Det är ett stort projekt.
Det tycks mig alltså som att människor projicerar sin oro för dessa frågor, dessa outtalade frågor, på att vara missnöjda med små saker. Tragiskt nog slår denna ovilja att tänka på vår tids ödesfrågor tillbaka på såväl vår förmåga att förstå vår samtid och våra liv, som vår förmåga att handla och hantera situationen. Förnekelse är inte speciellt bra, helt enkelt. Mitt i alla dessa förtroendekriser klamrar vi oss med desperat förtroende fast vid själva roten till de problem vi anar men kanske inte förstår, kanske inte vill förstå. Inte konstigt att det politiska etablissemanget och samhällsbygget i sig skälver.
