En bredare bild av forskningen om eko och miljö, tack, P1

I förmiddags satte jag nästan mitt morgonkaffe i halsen när P1 hade ett inslag om SvD Opinion-inlägget "Ekologisk odling - vägen till svält" av fyra forskare med koppling till SLU. Varför hade jag denna otrevliga kaffeupplevelse? Jo, på grund av den bristande opartiskheten i presentationen. P1 rapporterade om artikeln utan att koppla den till forskningskontexten, och utan att låta andra perspektiv komma till tals. Detta första inslag om artikeln, med den onyanserade rubriken "Forkare: Ekologisk mat inte bättre än vanlig mat" - medför att lyssnare utan specialkunskaper inom jordbruk och miljö får intrycket att det är vetenskapligt underbyggt att ekologisk odling per definition är sämre för miljön än det som har kommit att kallas konventionell odling, och att konventionell odling är helt "vanligt" och självklart.

(Ordet konventionell är underligt i sammanhanget, eftersom all odling var ekologisk fram till sekelskiftet 1800-1900, och eftersom det var först med den s k "Gröna Revolutionen" - läs gärna den engelska Wikipedia-artikeln om detta; den svenska är väldigt kort - på 1950-talet som fabrikstillverkade handelsgödsel och bekämpningsmedel började användas i stor utsträckning.)

Jag mailade SR direkt efter frukost. Bristande opartiskhet är alltid allvarligt, och i synnerhet när det är i en fråga som rör människans förmåga att anpassa ett idag ohållbart samhälle till de gränser för liv som sätts av ekosystemet på planeten vi bor på. Jag skrev bland annat om att forskarna resonerar inom ramarna för ett storskaligt industriellt jordbruk och avfärdar ekologisk produktion i detta sammanhang, när en del av omställningen av jordbruket som talas om inom forskning och hos jordbrukare i själva verket innebär att allt inte ska produceras på det viset. Till exempel är potatis en gröda som inte är lukrativ att odla storskaligt utan bekämpningsmedel på grund av att en stor andel av skörden förstörs av skadedjursangrepp. Det är en sådan gröda där spillet, som forskarna skriver om, mycket riktigt blir stort vid eko-odling. Men finns det då inga andra alternativ? Jo: Småskalig ekologsisk produktion av potatis är hållbar och gör att en större del av skörden blir användbar. Att hushåll eller bostadsområden var självförsörjande på potatis och liknande grödor skulle vara mer effektivt än att denna produktion sköttes av det industriella jordbruket. Dessutom skulle givetvis utsläppen från transporter då minska radikalt för dessa grödor.

Några timmar senare gjordes ett nytt inslag i P1, med rubriken "Naturskyddsföreningen svara [sic.] på ekokritiken". Bättre sent än aldrig, SR. Där kommer Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson till tals:
"Det där är ett väldigt statiskt perspektiv [i debattartikeln i SvD]. Ska vi klara av att försörja världen och samtidigt klara av klimatförändringarna så måste vi också minska köttkonsumtionen. Och då öppnar sig stora arealer eftersom det mesta av åker idag går till foder till djur och inte till människor. Så det här är ett pussel som inbegriper förändrat konsumtionsmönster och då finns det gott om plats."
Axelsson påpekar också att konstgödsel skapas av olja - vilket SLU-forskarna inte tar hänsyn till.

Frågan är om detta är en tillräcklig nyansering av rapporteringen. Förutom att det är problematiskt att man i ett första led inte inser behovet av att göra grundlig research om författarna och forskningen bakom en debattartikel, skapar denna polemik mellan Naturskyddsföreningen och SLU-forskarna en bild av att det är gröna intresseorganisationer som är för ekologisk produktion medan forskningen inser att det inte är hållbart. Ideologi tycks stå mot vetenskap - vilket är just vad Holger Kirchmann, Lars Bergström, Thomas Kätterer, och Rune Andersson från SLU hävdar. SR accepterar alltså deras verklighetsbeskrivning när man skapar denna polemik.

I stället borde SR undersöka det som tidigare sagts inom forskarsamfundet i frågan. Då skulle de bland annat kunna presentera invändningar som följande:

"Den Gröna Revolutionens baksida", National Geographic, 2011:
"Den gröna revolutionen var dock inte enbart av godo. Med tiden började bönderna satsa så mycket på de brett anpassade grödor som gav stor avkastning att sorter anpassade till lokala förhållanden trängdes ut."
Dålig genetisk variation inom jordbruket har tidigare lett till problem. Det säger sig själv egentligen - om vi avskaffar den genetiska variation som innebär att grödor kan anpassa sig till en varierad och föränderlig miljö, då blir jordbruket mer sårbart för miljöförändringar, och så gott som all produktion av en specifik gröda kan slås ut av en och samma sjukdom eller skadeinsekt.

"Grön Revolution gjorde miljön till förlorare", SvD, 2012:
Medan "'den gröna revolutionens syfte bland annat var att minska världens svält" finns det problem med fortsatt tilltro till handelsgödsel som ensam lösning på problemet, då denna förhoppning härstammar från "en aningslös optimism i en tid när oljan flödade ur till synes outsinliga källor och kemister kunde lösa snart sagt vilka problem som helst."

"SLU-professorerna hade fel om ekologiskt jordbruk", Miljöaktuellt, 2009:
I denna artikel bemöts samma fyra SLU-forskare som nu åter igen kritiserar ekologisk produktion. Det är nämligen ingen ny debatt inom natur- och jordbruksforskningen.
"På åtminstone den sista punkten [att ekologisk produktion där enbart organiska gödselmedel används, ger lika stort eller större näringsläckage som konvetionellt jordbruk] verkar det nu emellertid som om professorerna hade fel. I en syntesrapport som tagits fram av SLU och JTI, Institutet för miljö- och jordbruksteknik drar man nämligen nu helt andra slutsatser. Studien är den största som gjorts på området i Sverige och bygger på data från befintliga gårdar.
- Studien baseras på data från verkliga gårdar och visar tydligt att den ekologiska produktionen ger lägre risk för övergödande kväveutsläpp än konventionell produktion, säger Maria Wivstad som är forskare vid SLU."

Eftersom detta alltså inte är en ny diskussion hos forskare borde SR innan de publicerar en nyhet baserat på ett debattinlägg undersöka vilka nya fakta och studier som ligger till grund för debattartikeln och den bok som Holger Kirchmann, Lars Bergström, Thomas Kätterer, och Rune Andersson har skrivit. SR borde också sträva efter att skapa ett helhetsperspektiv på diskussionen. (Något som jag försökt närma mig här.) Ett exempel på en rapportering som åtminstone strävar åt detta håll är artikeln "Forkare sågar ekologisk mat", i Hela Gotland. Där görs en analys av retoriken i debattartikeln och både Naturskyddsföreningen och LRF kommer till tals.

Vad är poängen med public service om man som lyssnare måste göra research själv för att få en bred bild av kontexten som en presenterad nyhet ingår i?


EDIT: Strax före kl 17 - ca 7 timmar efter jag lyssnade på ekot på morgonen - har SR nu publicerat ett inslag där bilden nyanseras mer: "Åsikterna om ekoodlingens effekter går isär". Åter igen, bättre sent än aldrig. Dock saknas fortfarande kontexten med den tidigare forskningen och debatten inom forskarsamfundet.

EDIT 2: För den typ av mediarapportering jag talar om får vi tydligen än så länge vända oss till DN: i "Kritik mot angrepp på ekologisk odling" intervjuas Maria Wivstad, SLU, och meningsskiljaktigheter mellan de fyra forskarna som skrev i SvD och andra forskare vid SLU kommer fram. Det är viktigt; "[a]tt forskarna är knutna till SLU får säkert en del att dra slutsatsen att detta är SLU:s syn på ekologisk odling. Så är inte fallet."

Kent och samtidens mörker (och framtidens ljus ...)

Det har blivit en hel del uppmärksamhet kring Kents nya låt (lyssna på den här, och läs texten här), som alltid när Kent släpper nytt material. Men det finns en väsentlig skillnad på den sedvanliga uppmärksamheten (”Det är en bra låt”, ”Det är inte lika bra som när de var bättre för några år sedan”, ”Kent suger”, ”Jocke Berg är en gud”, ”Jocke Berg kan inte sjunga”, etc.) och den ”La Belle Epoque” har fått: Diskussionen har nu politiska förtecken.

Detta blev jag först varse när jag lyssnade på Spanarna i P1 den 28:e mars: Calle Norlén nämnde att MUF:s Bodil Sidén skrivit en egen version av texten till ”La Belle Epoque” för att Jocke Bergs text, med Norléns ord, gav ”en lite för dyster bild av Alliansens fina tillväxt-Sverige där fler jobbar” för Sidéns smak. Sidéns och Bergs mycket skilda verklighetsbeskrivningar har kommenterats flitigt på Nyhter24.se. Det är ju inget ovanligt, men vad som sticker ut är att väldigt många kommentarer är nyanserade och analytiska, inte nättrolls-dravliga (även om vissa frustrerade Sidén-sympatisörer försöker underminera den i stort välgrundade kritiken med antydningar om att näthatet vinner igen). Därtill har många av de recensioner och reflektioner jag läst i media¹ varit lika nyanserade och djupsinniga i sin analys som texten till ”La Belle Epoque”. Retoriken (med vilket jag menar hur musiken, texten, och uttrycket i kombination föreslår sätt för lyssnaren att reagera på och förhålla sig till låtens tema) i ”La Belle Epoque” öppnar, som jag ser det, för osedvanligt nyanserade politiska reflektioner. Det gör mig glad—det är ju det jag alltid pratar om att bra konst kan göra.

Men vad är det då som gör Jocke Bergs texter till sådant politiskt diskussionsmaterial idag? Medan Kents låtar alltid haft en unik retorisk kraft, ett starkt tilltal, är det först nu med ”La Belle Epoque” som en låts bild av människan och samhället har blivit central i mediediskussionen. Något har förändrats i Jocke Bergs textförfattande.

Eftersom jag var Kentfan som tonåring har jag kommit så nära det går att lyssna sönder allt Kent gav ut mellan 1995 och 2005—alltså fram till Du och Jag Döden. Samtidigt är jag Kentfan än idag (om än inte på samma knäsvaga vis som mitt pubertala poppar-jag) och jag har med intresse följt Kent genom deras förnyelsefaser. Vad jag märker i min egen relation till Kents musik är att skivorna till och med Du och Jag Döden i stor utsträckning talar till mig på ett djupt privat plan; de ger mig förståelse och stöd i (såväl pubertal som allmänmänsklig) ångest och otrygghet. När jag i stället lyssnar på låtar som ”Sjukhus” (Röd), ”Våga Vara Rädd,” ”Vy Från Ett Luftslott” (Tillbaka till Samtiden), ”Socker,” ”Sverige” (Vapen och Ammunition), ”999,” ”Petroleum,” ”Isis och Bast,” ”Ruta 1” (Jag Är Inte Rädd För Mörkret) faller allting på plats i en större bild, där jag och mina känslor blir del av en stor värld.

Jocke Bergs textförfattande har alltså i större och större utsträckning relaterat psykologi (eller det inre) till samtiden (eller det yttre). De tidiga skivorna med låtar som ”Ingenting någonsin” (Kent), ”Indianer” (Verkligen), ”Elvis” (Isola), ”Beskyddaren” (Hagnesta Hill) målar en bild av hur det känns att vara konstig, inte vara enkel eller inte riktigt funka—att vara en tönt och vilja fly från småstadssveriges ankdamm. Med Vapen och Ammunition, som när den kom ut var det första nya material Kent släppte på nästan tre år, läggs en analytisk dimension till beskrivningen av utanförskap; i ofta underfundig och referenstung lyrik behandlar Vapen och Ammunition (liksom de fyra efterföljande skivorna) hela Sveriges slutenhet och det faktum att utanförskap formas av vad som förbjuds att göras och kännas. (Detta är kanske starkast i referensen till ”En Svensk Tiger” på omslaget till Vapen och Ammunition och i låten ”Sverige,” en referens som jag misstänker nu upprepas i titeln på det kommande albumet Tigerdrottningen.) Denna vilja att beskriva såväl sig själv och andra människor som samtiden—och sig själv och andra i samtiden—var inte frånvarande innan Vapen och Ammunition, men analysen har gradvis fördjupats och inte minst har retoriken förändrats. Med ”La Belle Epoque” dras den retoriska förändringen till sin spets. 

Att Kents fokus på samtiden (ett uttalat fokus i och med albumet med titeln Tillbaka till Samtiden) skulle ta bandet till tematiken och retoriken i ”La Belle Epoque” kan man ana i låtar som ”Vy Från Ett Luftslott” (Tillbaka till Samtiden) och ”Petroleum” (Jag Är Inte Rädd För Mörkret), där temat är människan, samhället, och jorden, och som ”Sjukhus,” ”Töntarna” (Röd), och ”Våga Vara Rädd” (Tillbaka till Samtiden), där temat är samhällets uppdelning i mäktiga och svaga (de som har rätt och de som har fel; de som är coola och de som är töntar).

När den samtidsanalysen tar den retoriska form den gör i ”La Belle Epoque” måste den uppmärksammas av de som hänger sig åt att upprätthålla och bekräfta rådande system, som Bodil Sidén till exempel. Kent är, skriver Fredrik Virtanen, ”den stora medelklassens band” och när de ”tar sin unika plattform på högsta allvar och släpper en samhällskritisk solidaritetsvisa” får det effekter: Kent är så stora i svensk musik att Jocke Bergs problematisering av den givna livsstilsmodellen måste besvaras av en moderat politiker. Den konfrontativa attacken i låtens produktion (klinisk, hård, rak), sättning (inte minst stråkarna i början), och sånguttryck (beskrivet som ett ”olycksbådande och monotont mässande” av Markus Larsson i Aftonbladet) blir ett slag i solar plexus på de privilegierade. Denna konfrontativa attack understryker—ger pondus åt—textens sammanlänkning av vår tids problem: samhälleliga, privatpsykologiska, grupppsykologiska, miljömässiga—problemen går inte att isolera från varandra. Den gynnade medelklassen, de som är ett med systemet, de som är Sverige, de är ”glesbygden Rohypnolen” liksom ”alla vapen vi exporterat”; de ”röstar inte i valet” och ”är Melodifestivalen”; de kan inte två sina händer från problemen för deras livsstil, vårt samhälles normer, och vårt samhälles stora brister hänger ihop.

Vad betyder det då att Kent dissekerar vårt samhälle och att deras musik blivit en retorik som inte låter oss ignorera vad Sverige och nutiden är? Vad betyder det att, som Anders Nunstedt skriver i Expressen, ”Sveriges största och bästa rockband visar att de även vill vara det viktigaste?” Nunstedts svar är att det ändå är ”en ljuvlig tid vi lever i”; han ser Kents ställningstagande som ett symptom på att något håller på att hända. Jag tror att han har rätt. När ett band som tidigare varit så politiskt försiktigt som Kent slutar linda in sina reflektioner om samtiden och konfronterar lyssnarna med en bild man inte kan värja sig ifrån, då är det allvar—som när en vän som är väldigt klok och lugn blir arg och sätter ned foten.

Det som också är upplyftande med den protest Kents musik utgör är att den antyder att det finns något bättre—att det finns hopp. I ”999” (Jag Är Inte Rädd För Mörkret) sjunger Jocke Berg inte bara om en tragiskt regnig grillkväll, ideal från 80- och 90-talens politiska klimat, och ickevalen mellan Pepsi och Cola; han sjunger också att ”i hela mitt liv har jag hört en sång”, om ”melodierna i natthimlen”, och om att inse att man inte klarar sig själv. I ”La Belle Epoque” öppnar orden ”Så börjar vi om igen” för att vi ska kunna göra något nytt, vilket också antyds i ”Petroleum”:

Våra barn ska svepa filtarna
över våra huvuden
Ridån går ner och ljusen släcks
och kvar finns bara sägner
om motorvägarna
bered en väg
för nya ägare

Det kommer alltid nya ägare—en ny generation—som avlöser och kan bryta med det gamla, invanda.

Som alltid med riktigt bra konst är Kents musik både kritisk och hoppingivande. Därmed är Kents musik viktig, liksom all bra konst är viktig. Nu är det upp till oss att låta den insikt denna konst ger oss påverka hur vi agerar. Som den amerikanska moralfilosofen Martha Nussbaum påpekar sker inte detta per automatik utan vi måste aktivt välja att låta konsten spela roll i våra liv (Cultivating Humanity, Harvard U P, 1997, s. 94).

Detta blir då vårt val—vårt riktiga val. Ett val inte mellan två likvärdiga produkter eller mellan tävlande i melodifestivalen, utan mellan ett hållbart samhälle och samhällets kollaps. Vårt val måste vara att inte låta denna Belle Epoque sluta i ett världskrig, som den franska gjorde. Vårt val måste vara att lyssna till rösten som säger att det inte fungerar att fortsätta som vi gör nu—att låta en låt som ”La Belle Epoque” påverka hur vi ser på politiken och dess mål. Vårt val måste vara, som jag skrev om i mitt förra inlägg om hållbarhet och civilisation, att förvalta det goda vårt samhälle har skapat. Vårt val måste vara att hoppas och att försöka. 
 
1
”Manifest för ett parti som ännu inte finns.” Svenska Dagbladet. 140314.
”Kent har aldrig varit mer relevanta.” Trelleborgs Allehanda. 140312.
”Kent –La Belle Epoque.” Göteborgs-Posten. 140310.
”Kent-medelklassen har makten över alla.” Aftonbladet. 140315.
”Olycksbådande och monotont mässande.” Aftonbladet. 140310.
”Kents nya är dynamit.” Expressen. 140310.

Måste "hållbar civilisation" vara en motsägelse?

För ett tag sedan såg jag en dokumentär om högteknologisk utveckling (som jag tyvärr inte minns vad den hette). Där fick en forskare frågan varför vi aldrig påträffat annat liv i universum. Hans hypotes var att när en civilisation blir avancerad nog att närma sig teknologin för långdistansresor i universum utvecklar den också förmågan att utrota sig själv, och den har då en tendens att göra det snarare än att hitta ett sätt att bli långsiktigt hållbar.

Finns det en sådan lagbundenhet eller tendens i det mänskliga samhället? Är det så att intelligent liv aldrig lyckas förstå sig på sina egna verktyg, sina teknologier, och alltså inte kan bruka dem på ett hållbart och klokt sätt? Det är i vilket fall tydligt att en viss nivå av avancerad teknologi blir mycket svår för oss att hantera moraliskt; vår moral—vad idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallar vår mjuka kunskap eller mjuka upplysning—har hittills inte hängt med den teknologiska utvecklingen—den hårda upplysningen.

Antagandet att en civilisation inte kan vara hållbar har empirisk grund i mänsklighetens historia på jorden: Högciviliserade, centraliserade samhällen som Romarriket och Mesopotamien har ju kollapsat. Civilisationer tycks alltså existera enbart en kort stund mätt i relation till mänsklighetens och inte minst jordens historia. Men behöver det betyda att vi aldrig kan kombinera långsiktig hållbarhet med civilisation, och kan man på dessa grunder anta att avancerad teknologi per definition är destruktiv?

Visst verkar en kollaps vara den mest sannolika utgången när en civilisation blir så avancerad som vår, men ibland sker även det som är osannolikt. Forskaren i dokumentären jag såg hoppades att vår civilisation skulle kunna ta sig ur den onda cirkeln av självförstörelse; han var ivrig och nyfiken på vad vi skulle kunna få veta om livet och universum om vi lyckas låta bli att orsaka vår civilisations undergång.

Eftersom detta kan tyckas så osannolikt är det dock enklare att vara cynisk och tänka att det är lika bra att allt bara kollapsar så att våra idiotiska sätt att använda teknologi upphör. Men, som Yann Arthus-Bertrand (fotografen bakom Earth From Above) avslutar sin film Home (en film om hur livet på jorden funkar och vad människan gör med det), "C'est trop tard d'être pessimiste"—Det är för sent att vara pessimist. Arthus-Bertrand vill göra upp med den passiviserande pessimism som ofta drabbar den som står i opposition till rådande ordning eftersom sådan pessimism spelar i händerna på etablissemanget. Hos Arthus-Bertrand, liksom hos forskaren i dokumentären om högteknologisk utveckling, finns en önskan att åstadkomma något bättre med mänsklig intelligens, med vår stora hjärna och dess möjligheter. Om vi betonar möjligheterna kan fler börja tro att det går att göra något annat än acceptera status quo.

Detta leder mig till en slutsats jag drar så ofta, en slutsats jag landat i innan i den här bloggen: Vi behöver vända oss till kulturella uttryck som musik och berättelser; vi behöver konst för att möta vår tids stora utmaningar. Varför då? Jo, för att konst och berättande är verktyg som kan hjälpa vår moral att komma ikapp den hårda upplysningen; kulturella uttryck är människans sätt att uttrycka komplexa etiska tankar, vilket är precis vad vi behöver för att förstå oss på den hogteknologiska utvecklingen. Konstens utveckling är en del av den mjuka upplysningen. Med hjälp av konst kan vi granska vår civilisation och förstå dess svagheter. Med hjälp av konst kan vi föreställa oss de långsiktiga konsekvenserna vår avancerade teknologi kan ha och förekomma de katastrofer som blir följden av att vi, som Rachel Carson påpekade i Silent Spring, använder hela världen och allt levande som ett laboratorium.

Med hjälp av konst kan vi komma närmare att skapa vad som kanske skulle vara tidernas första hållbara civilisation. Det är för sent att vara pessimist.

Engagemang, ork, och förenklingar

Det är tungt att arbeta för att göra samhället bättre. Det är tungt att simma emot strömmen. Så hur kan människor göra för att orka? Hurdan är den som orkar?

Ett sätt är att acceptera grunden i det system du måste verka inom för att påverka och försöka bidra i det lilla till en lite mer medmänsklig praxis. En risk med detta är att du sanktionerar ett icke-humanitärt, ohållbart system och ger detta trovärdighet när du får det att fungera trots att det skulle behöva förändras i grunden. Människor inom Migrationsverket som försöker göra det bästa av nuvarande situation är ett exempel på detta; de gör en ovärderlig insats sett utifrån individuella migranters och asylsökandes perspektiv, men bidrar samtidigt till att inga grundläggande förändringar görs eftersom situationer löses kortsiktigt medan den underliggande problematiken, som kräver en långsiktig lösning, kvarstår. Samtidigt är denna metod för att påverka ovärderlig. Gjordes inte små insatser skulle lidandet och orättvisorna vara ännu större än de är idag. Men kan någon som har en tillstymmelse till empatisk förmåga kvar hantera att arbeta med människor inom ett omänskligt system?

När jag tänker på detta minns jag en film jag såg för några år sedan. Filmen heter Illegal (2010) och berättar om hur människors liv trasas sönder till följd av Dublinförordningen och andra asylpolitiska beslut, samt visar vad för beteende som sanktioneras hos migrationspolis och andra som arbetar med migranter och asylsökande inom ett juridiskt och politiskt system som avhumaniserar dessa grupper. Med utgångspunkt i berättelsen om en rysk kvinna och hennes son som lever gömda men upptäcks och då förvarstas eftersom deras nationalitet och identiteter inte kan fastställas, berättar filmen om vilken sida hos människor som kommer fram i relationen till de fövarstagna.

Medan Illegal är kritisk mot de sadistiska migrationspoliser som skildras, riktas blicken tydligt mot det system som föder och sanktionerar ett sadistiskt beteende. Den starkaste scenen för mig - en scen som obönhörligt etsat sig fast i minnet - föregås av att en kvinna, som upprepade gånger utsatts för utvisningsförsök och upprepade gånger gjort motstånd och då misshandlats i det närmaste till döds av den mest framträdande migrationspolisen, hänger sig inne på en toalett. Scenen som följer visar hur en migrationspolis som försökt göra vad hon kan för att hjälpa och stötta de fövarstagna halvspringer genom byggnaden och samtidigt börjar ta av sig uniformen - hon inser slutligen, som huvudpersonen Tania tidigare påpekat för henne, att det inte är möjligt för en kännande människa att befinna sig i ett sådant sammahang. Det som gjorde scenen då den enda sympatiska migrationspolisen lämnar förvaret så stark var att jag indentifierar mig med denna polis, samtidigt som jag inser att de enda människor som därmed kan arbeta på förvaret är gravt empatistörda. Orkar man inte, vilket ju är det enda vettiga, då lämnar man också över verksamheten helt i våldsverkarnas och sadisternas händer.

Genom att visa på detta flyttar filmen fokus från de enskilda migrationspoliserna till den juridik och politik som sanktionerar, ja, till och med kräver, ett sadistiskt, omoraliskt, icke-empatiskt beteende. När ingen kännande människa orkar jobba inom en verksamhet, då är det ofrånkomligen så att verksamheten i grunden måste förändras genom beslut från politiskt håll, genom ett förändrat regelverk eller en förändrad lagstiftning. En politik som avhumaniserar migranter och asylsökande föder ett hat gentemot dessa grupper och möjliggör för människor som den mest framträdande migrationspolisen i filmen Illegal att misshandla och döda människor inom ramarna för statliga myndigheters praxis.

Samtidigt som det alltså är uppenbart att föränding måste ske på ett grundläggande plan, brister viljan och modet hos beslutsfattare. Visserligen ser vi att små förbättringar kan ske - till exempel i och med att vuxna papperslösa har fått rätt till viss vård i Sverige, eller att ensamkommande flyktingbarn ska undantas från Dublinförordningen - men i relation till den systematiska brist på rättigheter som papperslösa ännu har, eller den övergripande systemproblematik som samhället står inför idag, har är dessa förbättringar enbart marginella konsekvenser.

Därför är det inte konstigt att radikala protestformer och missnöjesyttringar uppstår. I relation till det politiska etablissemangets avlägsenhet och de materiellt gynnade befolkningsgruppernas bekväma världsfrånvändhet är det inte heller konstigt att dessa radikala rörelser har taggarna utåt och talar i separatistiska och polariserande termer. Det är inte konstigt att man, för att orka med det omöjliga i att förändra etablerade system och normer, vänder sig emot alla representanter för detta system och dessa normer. Det är inte konstigt att en "vi mot dem"-analys uppstår. Men det är långt ifrån en lösning.

Vi har redan sett upprepade exempel på vad de långsiktiga effekterna tenderar att bli av den anti-rasistiska rasism, som Franz Fanon kallade det, som nu framträder i segregerade svenska städer. Fanon ansåg att stolthet över det egna kulturarvet och den egna hudfärgen var viktiga delar i att skapa ett samlat motstånd mot militärmakten i det franska Algeriet. Samtidigt såg han att detta kunde ha effekten att man bara vände på maktordningen men inte gjorde upp med den i grunden. Liksom i andra forna kolonier blev en långsiktig effekt av en polariserad, simplistisk uppdelning av människor i olika (godtyckligt grundade) grupper, och därtill en våldsbejakande inställning, att en maktstruktur liknande den koloniala reproducerades i det postkoloniala samhället, men med den skillnaden att andra än de ursprungliga makthavarna intog den traditionella maktpositionen.

Medan det inte är konstigt om människor försöker hantera situationer som den i Algeriet, på förvaret i filmen Illegal och i det verkliga Belgien som filmen skildrar, eller i dagens segregerade, rasistiska svenska samhälle, genom att skapa sig fiender de inte behöver förstå och göra den egna rörelsen till en kraft för det absolut goda, är detta inte en lösning. Det kan vara nödvändigt som ett första steg mot förändring eftersom det väcker frågor som ignoreras av samhället i stort, men det enda sätt ett hållbart samhälle - socialt, men även ekologiskt - kan skapas på är om människor gemensamt beslutar hur det samhälle de gemensamt utgör ska struktureras. Och hur ska det gå till om människorna delar upp sig i intressegrupper som ska slåss om makten och om rätten att missgynna dem som inte ingår i den egna gruppen? Varesig den som är icke-vit, icke-man eller icke-rik - vare sig invandraren, kvinnan eller arbetaren/prekären - är per definition en god människa som är mer lämpad att besitta makt än de som i nuläget besitter den största delen av makten i samhället. Därför är den anti-rasistiska rasismen, eller vilken annan polariserad motståndsrörelse som helst, aldrig konstruktiv på sikt, även om den är fullt förståerlig som reaktion på maktlöshet.

Så hur bör vi då göra för att orka förändra samhället i grunden men inte förenkla och polarisera? Jag har inte ett tydligt svar. Men en del av en lösning tror jag kan vara att skapa fler arenor för diskussion, gemenskap, och samarbete. Breda folkinitiativ är nödvändiga, för som individer orkar vi inte simma emot strömmen speciellt länge och på så vis kan vi inte heller förändra själva riktningen på strömmen. Samtidigt, även om dessa arenor finns eller är möjliga att skapa, måste vi ha tid att vistas där, tid att reflektera, uppfinna, hitta på alternativ, och skapa nya vägar - därför är steg ett mot ett hållbart samhälle, som jag ser det, att minska normalarbetstiden. Gör vi det, då har vi möjlighet att ägna vår kreativitet åt det gemensamma - åt samhället - i stället för att tömma ut all energi på att var och en bygga vår egen sociala och ekonomiska trygghet och vår egen, privata lycka. Och detta är i själva verket, för att använda ett av nyliberalismens favoritbegrepp, mer rationellt än att lägga ansvaret på var och en att bygga sitt eget skyddsnät. Inget annat flockdjur än människan har varit dumt nog att förneka flockens existens och värde.

Därför tror jag att ett vagt svar på frågan om hur vi bör göra för att orka men inte förenkla och polarisera kan vara att vi måste finna sätt att arbeta gemensamt utan att för den skull skapa gemensamma fiender i andra människor och andra samhällsgrupper. En nyckel här är, som effekten av filmen Illegal kan visa på, kultur. Illegal får mig att känna avsky inför de sadistiska handlingarna, men riktar samtidigt uppmärksamheten mot den grund på vilken dessa vilar; det är inte de individuella poliserna utan myndigheters praxis och politikers beslut som bär det yttersta ansvaret. Det är orimligt att förvänta sig att de individuella poliserna ska bryta den praxis som etablerats utifrån en inhuman lagstiftning. Det är också fel att göra de som inrättar sig i denna praxis till individuellt skyldiga. De måste förstås i det sammanhang de agerar, även om deras handlingar är förkastliga och de bör ställas till svars för dessa.

Som vi ser i denna film kan berättelser visa många sidor av situationer som vi annars inte förstår, eller som förenklas av såväl etablerade politikers som motståndsrörelsers retorik. Berättelser kan vara del av de arenor där vi får chans att utveckla vårt gemensamma åt ett håll som i nuläget är emot strömmen. Och, kanske viktigast av allt, berättelser är något vi njuter av, något som ger oss inspiration och glädje: berättelser kan hjälpa oss att orka.

Smärre förtroendekriser och det blinda förtroendet för ekonomin

Nyligen lyssnade jag på P1 kaliber om "ROT-avdraget bakom den vita fasaden" (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=5510949) och har efter det funderat på en nutida trend i svensk poltik: förtroendet för en politiker och för en viss politik beror i väldigt liten utsträckning på hur trovärdig som representant för folkviljan politikern är och hur vetenskapligt grundad den genomförda politiken är. Min slutsats är att människor vänder sig till en simplistisk verklighetsbeskrivning och sätter sin tilltro till den (t ex den sittande svenska regeringens ekonomism) oavsett hur orimlig den är, för att undvika att tänka på de stora problem som annars skulle kullkasta hela vår livsstil.

Låt mig förklara detta i relation till några olika saker: föreställningen om det framgångsrika ROT-avdraget, förtroendet för Jan Björklund trots skolpolitikens ovetenskaplighet och bristande resultat samt för Carl Bildt trots hans potentiella jävighet, samt de schimärer som lett till politiska "förtroendekriser" under de gångna veckorna och månaderna och, ja, åren.

Vi börjar med ROT. I P1 kalibers reportage uppstår en skarp kontrast mellan den glada pondus som exempelvis Annie Lööf har när hon talar om ROT:s och RUT:s (RUT-avdraget är icke att förväxla med skribenten Rut - mig.) förtjänster, och den uppgivenhet som byggnadsarbetare uppvisar inför det som i och med ROT har blivit avdragsgillt utnyttjande. (För den som vill ha en nogrannare genomgång av situationen rekommenderar jag att lyssna på reportaget via länken ovan.) Det jag vill lyfta fram är hur absurt det är att ROT har framhållits av de flesta politiker som framgångrikt - till och med av motståndare till RUT, som då hävdar att det som funkat inom byggbranchen inte nödvändigtvis funkar inom städbranchen - medan en grundlig undersökning lik P1:s visar på något helt annat.

Det finns fler liknande exempel på reformer som framhållits som framgångsrika med hänvisning till bristfälliga (eller inga) undersökningar, medan de människor som har direkt erfarenhet av effekterna av reformer och de gedigna studier som finns ignoreras eller möjligen kommer till uttryck i god granskande journalistik. Skolpolitiken är ett exempel, som debatterats flitigt det senaste. (Läs gärna t ex German Benders artikel om ideologisering och brist på vetenskaplighet i svensk skolpolitik: http://www.utredarna.nu/germanbender/2012/02/17/ar-jan-bjorklunds-skolpolitik-pa-vag-in-i-vaggen/.)

På samma gång som politiker (många fler än Annie Lööf kan tilläggas) utan grund och verklighetskontakt hävdar att deras reformer och förslag har önskvärd effekt kan den allmänna uppfattningen vara att de är förtroendeingivande. Detta för oss in på ämnet förtroende och förtroendekriser. För att komma åt detta vill jag visa på hur vissa situationer inte resulterar i kris fast de rimligtvis borde, medan andra marginellt problematiska företeelser leder till enorma kriser, som resulterar i enskilda politikers avgångar och sedan efterskalv många år framåt i tiden.

Vi kan här återvända till skolpolitiken som exempel på det tidigare, att en politiker som inte sköter sitt uppdrag korrekt eller inte lyckas med det hen har lovat behåller allmänhetens förtroende. Av alla utbildningspolitiska talespersoner får Jan Björklund högst betyg av lärare (http://www.skolvarlden.se/artiklar/skolpolitikerna-nar-inte-lararna). Samma bild av att Folkpartiet är förtroendeingivande enligt lärare har jag fått av lärarstudenter som berättat om det allmänna åsiktsklimatet på deras utbildning. Visst är det befängt att den person och det parti som är ytterst ansvariga för de skolpolitiska reformer som inte har förbättrat varesig resultaten i skolan eller elevers och lärares välmående, uppfattas som kompetenta av lärarna själva?

Ett annat exempel på samma företeelse finner vi om vi åter vänder oss till skaran nutida ministrar. Carl Bildt har anklagats för att vara jävig eller åtminstone gravt olämplig som utrikesminister bl a i fallet med de två svenska fängslade journalisterna i Etiopien, då Bildt tidigare suttit i styrelsen i Lundin Oil som har affärsintressen av just den art de två journalisterna fängslades efter att ha försökt granska.

Dessa exempel visar på att något som mycket väl skulle kunna ge upphov till förtroendekriser i stället passerar obemärkt förbi, eller åtminstone inte får medialt genomslag på samma vis som mer ytligt förankrade kriser. Jag tror att det finns en psykologisk förklaring att söka här: för att de stora, jobbiga frågorna ska förbli glömda och marginaliserade behöver vi fokusera på något annat och på något vis få utlopp för känslan att något trots allt inte står rätt till i samhället. Därför uppstår de uppblåsta förtroendekriser som slår in som vågor på vår vardagsstrand, i en jämn rytm. Någon köpte Toblerone, någon fick felaktig hyresersättning, ett parti hade hafsig valberedning och dålig intern krishantering när ett mediedrev satte igång. Medan dessa misstag inte är acceptabla, är de petitesser om de läggs bredvid en utbildningsminister vars politik går stick i stäv med forskning på området, en allmänt accepterad totalt ogrundad föreställning om ROT-avdragets framgång, och en jävig utrikesminister. Förtroendet sviktar inför de små men inte de stora felstegen och moraliska tvivelaktigheterna.

En orsak till detta, som flera har påpekat, är att vänstern förknippas med moralitet och rättskaffens beteende och därför bedöms hårdare än högern, och det är ju mycket riktigt vänsterpolitiker (bara socialdemokrater, till och med) som stått för de förtroendekriser jag tar upp här, och högerpolitiker som stått för de stora men ignorerade problem jag nämner. Samtidigt förklarar inte detta varför de potentiellt enorma kriser som Alliansen har bäddat för helt har uteblivit. Även om vi är snällare mot högerpolitiker torde det väl finnas en gräns även de kan gå över?

Jag tror att det här inte handlar så mycket om att vi förlåter högerpolitiker deras små misstag som att de stora problem som Björklund, Bildt, och ROT är inblandade i har koppling till de stora frågor vi försöker ignorera: frågorna om det ekonomiska systemets kris; frågorna som berör de många kriser och problem som ingår i denna större kris; och inte minst frågan om detta systems stundande kollaps.

Björklunds misslyckande påvisar att kunskap och utbildning i det närmaste måste omdefinieras för att skolsystemet åter ska bli samhällsnyttigt i sann, och inte snävt ekonomiskt, bemärkelse. Det är ett stort projekt.

Bildts möjliga jävighet visar på att bolagsstyrelser och regeringar har alltför intima relationer och likartad struktur, och det i sin tur visar oss att marknaden och offentligheten smält samman samt att det är en lång väg att gå om vi ska göra upp med dagens ekonomism och tilltro till managerialismen som nyckel till ett fungerande samhälle.

ROT-avdragets misslyckande visar oss, väldigt tydligt, att det inte är så enkelt som vi skulle önska att skapa en rättvis och hållbar arbetssituation för människor i brancher som präglats av svartarbete. Åter igen: vi måste bygga om systemet från grunden. Det är ett stort projekt.

Det tycks mig alltså som att människor projicerar sin oro för dessa frågor, dessa outtalade frågor, på att vara missnöjda med små saker. Tragiskt nog slår denna ovilja att tänka på vår tids ödesfrågor tillbaka på såväl vår förmåga att förstå vår samtid och våra liv, som vår förmåga att handla och hantera situationen. Förnekelse är inte speciellt bra, helt enkelt. Mitt i alla dessa förtroendekriser klamrar vi oss med desperat förtroende fast vid själva roten till de problem vi anar men kanske inte förstår, kanske inte vill förstå. Inte konstigt att det politiska etablissemanget och samhällsbygget i sig skälver.

Maktstrukturer reproduceras i metoder för att hantera klimatförändringar

(Link to English version, "Power structures are reproduced in methods for dealing with climate change": https://docs.google.com/document/d/1NhQPFHZn5KTYqqqELhDmWL0fHy4MJwI4w__S3s5VvCg/edit?usp=sharing)

Klimatförändringar sägs ofta slå hårdast mot kvinnor, och allra mest kvinnor i u-länder. Detta är ett ganska intetsägande konstaterande, även om det ibland kan vara viktigt att titta på klimatförändringar ur ett sådant perspektiv. Viktigare är dock att vi frågar som Andrea Nightingale, professor vid Globala Studier på Göteborgs Universitet (GU), gör upprepade gånger under ett öppet seminarium om klimat och genus på GU (21/2 2013): ”vad innebär detta?”.

Ett genusperspektiv på klimatfrågor är mer givande om det används som det som Nightingale kallar ”en analytisk lins” som kan hjälpa oss att få ögonen på maktstrukturer i både orsaker till och försök till lösningar på klimatförändringar. Nightingale tar FN:s ”National Adaptation Programmes of Action” (NAPA) som exempel. Dessa finansieras av i-länder för att hjälpa u-länder att ”hantera sina brådskande och direkta behov att anpassa sig till klimatförändringarna” (FN:s hemsida; min översättning). I sin forskning i Nepal har Nightingale upptäckt att samma maktstrukturer som marginaliserar kvinnor i ett globalt politisk-ekonomiskt sammanhang också finns i lokala projekt som NAPA.

Kvinnor—eller, rättare sagt, den typiska kvinnorollen i många delar av världen—är inte en stor del av orsaken till klimatförändringar. Egenskaper förknippade med kvinnor är inte heller, ironiskt nog, något som bedöms som användbart i arbetet mot global uppvärmning.

På sätt och vis är detta föga förvånande. Det finns en tendens, i Sverige såväl som internationellt, att regeringar och institutioner försöker lösa problem som orsakas av ett dysfunktionellt ekonomiskt system inom ramarna på detta system. I frågestunden som följde på seminariet i Göteborg nämnde Nightingale att ett grundproblem med NAPA och liknande åtgärder är just den managerialism som idag dominerar inom offentlig förvaltning och som enbart kräver av människor som sysslar med hållbarhetsarbete att de ”kryssar i rätt rutor” och ser till att ha skött uppgifterna effektivt. På detta ytliga vis ser institutioner till att leva upp till krav på hållbarhet och ansvarstagande i relation till miljöproblem.

När vi ser klimatförändringar och metoder för att hantera dessa genom Nightingales analytiska lins, ur ett sådant genusperspektiv, kan vi bli varse att de maktstrukturer och det ekonomiska system som har orsakat de stora problem vi står inför nu också reproduceras i projekt som är tänkta att hantera den ekologiska krisen. Om offentlig förvaltning och stater i allmänhet vill göra någon verklig skillnad måste vi i stället identifiera de problem som finns inbyggda i de rådande maktstrukturerna och sedan göra upp med dessa ordentligt, grundligt. Lokalt—i Sverige och på andra platser—och globalt måste vi se till att göra mycket mer än att kryssa i rätt rutor och tillfredsställa vårt dåliga samvete. 

A Tale Told by Trees

We moved, standing there

with the wind in our hair, to the sun

We steamed, making air

for the things in our world that move round

We grew, were stripped bare,

regained skin and our hair in the sun

We toiled to be spared

from the things pecking carelessly round

We fell, we were snared,

we were skinned and our hair was burnt down

It roared, didn't care,

didn't think, unaware of its sounds

They toiled just to tare

up our limbs from their lairs in the ground

We fell – no more there

and the wind takes no air to them now

The wind arrives bare

to those cities of theirs and it whines

Our flesh is their flares,

for a minute and then it is night

The circle is broken for life