Kent och samtidens mörker (och framtidens ljus ...)

Det har blivit en hel del uppmärksamhet kring Kents nya låt (lyssna på den här, och läs texten här), som alltid när Kent släpper nytt material. Men det finns en väsentlig skillnad på den sedvanliga uppmärksamheten (”Det är en bra låt”, ”Det är inte lika bra som när de var bättre för några år sedan”, ”Kent suger”, ”Jocke Berg är en gud”, ”Jocke Berg kan inte sjunga”, etc.) och den ”La Belle Epoque” har fått: Diskussionen har nu politiska förtecken.

Detta blev jag först varse när jag lyssnade på Spanarna i P1 den 28:e mars: Calle Norlén nämnde att MUF:s Bodil Sidén skrivit en egen version av texten till ”La Belle Epoque” för att Jocke Bergs text, med Norléns ord, gav ”en lite för dyster bild av Alliansens fina tillväxt-Sverige där fler jobbar” för Sidéns smak. Sidéns och Bergs mycket skilda verklighetsbeskrivningar har kommenterats flitigt på Nyhter24.se. Det är ju inget ovanligt, men vad som sticker ut är att väldigt många kommentarer är nyanserade och analytiska, inte nättrolls-dravliga (även om vissa frustrerade Sidén-sympatisörer försöker underminera den i stort välgrundade kritiken med antydningar om att näthatet vinner igen). Därtill har många av de recensioner och reflektioner jag läst i media¹ varit lika nyanserade och djupsinniga i sin analys som texten till ”La Belle Epoque”. Retoriken (med vilket jag menar hur musiken, texten, och uttrycket i kombination föreslår sätt för lyssnaren att reagera på och förhålla sig till låtens tema) i ”La Belle Epoque” öppnar, som jag ser det, för osedvanligt nyanserade politiska reflektioner. Det gör mig glad—det är ju det jag alltid pratar om att bra konst kan göra.

Men vad är det då som gör Jocke Bergs texter till sådant politiskt diskussionsmaterial idag? Medan Kents låtar alltid haft en unik retorisk kraft, ett starkt tilltal, är det först nu med ”La Belle Epoque” som en låts bild av människan och samhället har blivit central i mediediskussionen. Något har förändrats i Jocke Bergs textförfattande.

Eftersom jag var Kentfan som tonåring har jag kommit så nära det går att lyssna sönder allt Kent gav ut mellan 1995 och 2005—alltså fram till Du och Jag Döden. Samtidigt är jag Kentfan än idag (om än inte på samma knäsvaga vis som mitt pubertala poppar-jag) och jag har med intresse följt Kent genom deras förnyelsefaser. Vad jag märker i min egen relation till Kents musik är att skivorna till och med Du och Jag Döden i stor utsträckning talar till mig på ett djupt privat plan; de ger mig förståelse och stöd i (såväl pubertal som allmänmänsklig) ångest och otrygghet. När jag i stället lyssnar på låtar som ”Sjukhus” (Röd), ”Våga Vara Rädd,” ”Vy Från Ett Luftslott” (Tillbaka till Samtiden), ”Socker,” ”Sverige” (Vapen och Ammunition), ”999,” ”Petroleum,” ”Isis och Bast,” ”Ruta 1” (Jag Är Inte Rädd För Mörkret) faller allting på plats i en större bild, där jag och mina känslor blir del av en stor värld.

Jocke Bergs textförfattande har alltså i större och större utsträckning relaterat psykologi (eller det inre) till samtiden (eller det yttre). De tidiga skivorna med låtar som ”Ingenting någonsin” (Kent), ”Indianer” (Verkligen), ”Elvis” (Isola), ”Beskyddaren” (Hagnesta Hill) målar en bild av hur det känns att vara konstig, inte vara enkel eller inte riktigt funka—att vara en tönt och vilja fly från småstadssveriges ankdamm. Med Vapen och Ammunition, som när den kom ut var det första nya material Kent släppte på nästan tre år, läggs en analytisk dimension till beskrivningen av utanförskap; i ofta underfundig och referenstung lyrik behandlar Vapen och Ammunition (liksom de fyra efterföljande skivorna) hela Sveriges slutenhet och det faktum att utanförskap formas av vad som förbjuds att göras och kännas. (Detta är kanske starkast i referensen till ”En Svensk Tiger” på omslaget till Vapen och Ammunition och i låten ”Sverige,” en referens som jag misstänker nu upprepas i titeln på det kommande albumet Tigerdrottningen.) Denna vilja att beskriva såväl sig själv och andra människor som samtiden—och sig själv och andra i samtiden—var inte frånvarande innan Vapen och Ammunition, men analysen har gradvis fördjupats och inte minst har retoriken förändrats. Med ”La Belle Epoque” dras den retoriska förändringen till sin spets. 

Att Kents fokus på samtiden (ett uttalat fokus i och med albumet med titeln Tillbaka till Samtiden) skulle ta bandet till tematiken och retoriken i ”La Belle Epoque” kan man ana i låtar som ”Vy Från Ett Luftslott” (Tillbaka till Samtiden) och ”Petroleum” (Jag Är Inte Rädd För Mörkret), där temat är människan, samhället, och jorden, och som ”Sjukhus,” ”Töntarna” (Röd), och ”Våga Vara Rädd” (Tillbaka till Samtiden), där temat är samhällets uppdelning i mäktiga och svaga (de som har rätt och de som har fel; de som är coola och de som är töntar).

När den samtidsanalysen tar den retoriska form den gör i ”La Belle Epoque” måste den uppmärksammas av de som hänger sig åt att upprätthålla och bekräfta rådande system, som Bodil Sidén till exempel. Kent är, skriver Fredrik Virtanen, ”den stora medelklassens band” och när de ”tar sin unika plattform på högsta allvar och släpper en samhällskritisk solidaritetsvisa” får det effekter: Kent är så stora i svensk musik att Jocke Bergs problematisering av den givna livsstilsmodellen måste besvaras av en moderat politiker. Den konfrontativa attacken i låtens produktion (klinisk, hård, rak), sättning (inte minst stråkarna i början), och sånguttryck (beskrivet som ett ”olycksbådande och monotont mässande” av Markus Larsson i Aftonbladet) blir ett slag i solar plexus på de privilegierade. Denna konfrontativa attack understryker—ger pondus åt—textens sammanlänkning av vår tids problem: samhälleliga, privatpsykologiska, grupppsykologiska, miljömässiga—problemen går inte att isolera från varandra. Den gynnade medelklassen, de som är ett med systemet, de som är Sverige, de är ”glesbygden Rohypnolen” liksom ”alla vapen vi exporterat”; de ”röstar inte i valet” och ”är Melodifestivalen”; de kan inte två sina händer från problemen för deras livsstil, vårt samhälles normer, och vårt samhälles stora brister hänger ihop.

Vad betyder det då att Kent dissekerar vårt samhälle och att deras musik blivit en retorik som inte låter oss ignorera vad Sverige och nutiden är? Vad betyder det att, som Anders Nunstedt skriver i Expressen, ”Sveriges största och bästa rockband visar att de även vill vara det viktigaste?” Nunstedts svar är att det ändå är ”en ljuvlig tid vi lever i”; han ser Kents ställningstagande som ett symptom på att något håller på att hända. Jag tror att han har rätt. När ett band som tidigare varit så politiskt försiktigt som Kent slutar linda in sina reflektioner om samtiden och konfronterar lyssnarna med en bild man inte kan värja sig ifrån, då är det allvar—som när en vän som är väldigt klok och lugn blir arg och sätter ned foten.

Det som också är upplyftande med den protest Kents musik utgör är att den antyder att det finns något bättre—att det finns hopp. I ”999” (Jag Är Inte Rädd För Mörkret) sjunger Jocke Berg inte bara om en tragiskt regnig grillkväll, ideal från 80- och 90-talens politiska klimat, och ickevalen mellan Pepsi och Cola; han sjunger också att ”i hela mitt liv har jag hört en sång”, om ”melodierna i natthimlen”, och om att inse att man inte klarar sig själv. I ”La Belle Epoque” öppnar orden ”Så börjar vi om igen” för att vi ska kunna göra något nytt, vilket också antyds i ”Petroleum”:

Våra barn ska svepa filtarna
över våra huvuden
Ridån går ner och ljusen släcks
och kvar finns bara sägner
om motorvägarna
bered en väg
för nya ägare

Det kommer alltid nya ägare—en ny generation—som avlöser och kan bryta med det gamla, invanda.

Som alltid med riktigt bra konst är Kents musik både kritisk och hoppingivande. Därmed är Kents musik viktig, liksom all bra konst är viktig. Nu är det upp till oss att låta den insikt denna konst ger oss påverka hur vi agerar. Som den amerikanska moralfilosofen Martha Nussbaum påpekar sker inte detta per automatik utan vi måste aktivt välja att låta konsten spela roll i våra liv (Cultivating Humanity, Harvard U P, 1997, s. 94).

Detta blir då vårt val—vårt riktiga val. Ett val inte mellan två likvärdiga produkter eller mellan tävlande i melodifestivalen, utan mellan ett hållbart samhälle och samhällets kollaps. Vårt val måste vara att inte låta denna Belle Epoque sluta i ett världskrig, som den franska gjorde. Vårt val måste vara att lyssna till rösten som säger att det inte fungerar att fortsätta som vi gör nu—att låta en låt som ”La Belle Epoque” påverka hur vi ser på politiken och dess mål. Vårt val måste vara, som jag skrev om i mitt förra inlägg om hållbarhet och civilisation, att förvalta det goda vårt samhälle har skapat. Vårt val måste vara att hoppas och att försöka. 
 
1
”Manifest för ett parti som ännu inte finns.” Svenska Dagbladet. 140314.
”Kent har aldrig varit mer relevanta.” Trelleborgs Allehanda. 140312.
”Kent –La Belle Epoque.” Göteborgs-Posten. 140310.
”Kent-medelklassen har makten över alla.” Aftonbladet. 140315.
”Olycksbådande och monotont mässande.” Aftonbladet. 140310.
”Kents nya är dynamit.” Expressen. 140310.

Måste "hållbar civilisation" vara en motsägelse?

För ett tag sedan såg jag en dokumentär om högteknologisk utveckling (som jag tyvärr inte minns vad den hette). Där fick en forskare frågan varför vi aldrig påträffat annat liv i universum. Hans hypotes var att när en civilisation blir avancerad nog att närma sig teknologin för långdistansresor i universum utvecklar den också förmågan att utrota sig själv, och den har då en tendens att göra det snarare än att hitta ett sätt att bli långsiktigt hållbar.

Finns det en sådan lagbundenhet eller tendens i det mänskliga samhället? Är det så att intelligent liv aldrig lyckas förstå sig på sina egna verktyg, sina teknologier, och alltså inte kan bruka dem på ett hållbart och klokt sätt? Det är i vilket fall tydligt att en viss nivå av avancerad teknologi blir mycket svår för oss att hantera moraliskt; vår moral—vad idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallar vår mjuka kunskap eller mjuka upplysning—har hittills inte hängt med den teknologiska utvecklingen—den hårda upplysningen.

Antagandet att en civilisation inte kan vara hållbar har empirisk grund i mänsklighetens historia på jorden: Högciviliserade, centraliserade samhällen som Romarriket och Mesopotamien har ju kollapsat. Civilisationer tycks alltså existera enbart en kort stund mätt i relation till mänsklighetens och inte minst jordens historia. Men behöver det betyda att vi aldrig kan kombinera långsiktig hållbarhet med civilisation, och kan man på dessa grunder anta att avancerad teknologi per definition är destruktiv?

Visst verkar en kollaps vara den mest sannolika utgången när en civilisation blir så avancerad som vår, men ibland sker även det som är osannolikt. Forskaren i dokumentären jag såg hoppades att vår civilisation skulle kunna ta sig ur den onda cirkeln av självförstörelse; han var ivrig och nyfiken på vad vi skulle kunna få veta om livet och universum om vi lyckas låta bli att orsaka vår civilisations undergång.

Eftersom detta kan tyckas så osannolikt är det dock enklare att vara cynisk och tänka att det är lika bra att allt bara kollapsar så att våra idiotiska sätt att använda teknologi upphör. Men, som Yann Arthus-Bertrand (fotografen bakom Earth From Above) avslutar sin film Home (en film om hur livet på jorden funkar och vad människan gör med det), "C'est trop tard d'être pessimiste"—Det är för sent att vara pessimist. Arthus-Bertrand vill göra upp med den passiviserande pessimism som ofta drabbar den som står i opposition till rådande ordning eftersom sådan pessimism spelar i händerna på etablissemanget. Hos Arthus-Bertrand, liksom hos forskaren i dokumentären om högteknologisk utveckling, finns en önskan att åstadkomma något bättre med mänsklig intelligens, med vår stora hjärna och dess möjligheter. Om vi betonar möjligheterna kan fler börja tro att det går att göra något annat än acceptera status quo.

Detta leder mig till en slutsats jag drar så ofta, en slutsats jag landat i innan i den här bloggen: Vi behöver vända oss till kulturella uttryck som musik och berättelser; vi behöver konst för att möta vår tids stora utmaningar. Varför då? Jo, för att konst och berättande är verktyg som kan hjälpa vår moral att komma ikapp den hårda upplysningen; kulturella uttryck är människans sätt att uttrycka komplexa etiska tankar, vilket är precis vad vi behöver för att förstå oss på den hogteknologiska utvecklingen. Konstens utveckling är en del av den mjuka upplysningen. Med hjälp av konst kan vi granska vår civilisation och förstå dess svagheter. Med hjälp av konst kan vi föreställa oss de långsiktiga konsekvenserna vår avancerade teknologi kan ha och förekomma de katastrofer som blir följden av att vi, som Rachel Carson påpekade i Silent Spring, använder hela världen och allt levande som ett laboratorium.

Med hjälp av konst kan vi komma närmare att skapa vad som kanske skulle vara tidernas första hållbara civilisation. Det är för sent att vara pessimist.

Smärre förtroendekriser och det blinda förtroendet för ekonomin

Nyligen lyssnade jag på P1 kaliber om "ROT-avdraget bakom den vita fasaden" (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=5510949) och har efter det funderat på en nutida trend i svensk poltik: förtroendet för en politiker och för en viss politik beror i väldigt liten utsträckning på hur trovärdig som representant för folkviljan politikern är och hur vetenskapligt grundad den genomförda politiken är. Min slutsats är att människor vänder sig till en simplistisk verklighetsbeskrivning och sätter sin tilltro till den (t ex den sittande svenska regeringens ekonomism) oavsett hur orimlig den är, för att undvika att tänka på de stora problem som annars skulle kullkasta hela vår livsstil.

Låt mig förklara detta i relation till några olika saker: föreställningen om det framgångsrika ROT-avdraget, förtroendet för Jan Björklund trots skolpolitikens ovetenskaplighet och bristande resultat samt för Carl Bildt trots hans potentiella jävighet, samt de schimärer som lett till politiska "förtroendekriser" under de gångna veckorna och månaderna och, ja, åren.

Vi börjar med ROT. I P1 kalibers reportage uppstår en skarp kontrast mellan den glada pondus som exempelvis Annie Lööf har när hon talar om ROT:s och RUT:s (RUT-avdraget är icke att förväxla med skribenten Rut - mig.) förtjänster, och den uppgivenhet som byggnadsarbetare uppvisar inför det som i och med ROT har blivit avdragsgillt utnyttjande. (För den som vill ha en nogrannare genomgång av situationen rekommenderar jag att lyssna på reportaget via länken ovan.) Det jag vill lyfta fram är hur absurt det är att ROT har framhållits av de flesta politiker som framgångrikt - till och med av motståndare till RUT, som då hävdar att det som funkat inom byggbranchen inte nödvändigtvis funkar inom städbranchen - medan en grundlig undersökning lik P1:s visar på något helt annat.

Det finns fler liknande exempel på reformer som framhållits som framgångsrika med hänvisning till bristfälliga (eller inga) undersökningar, medan de människor som har direkt erfarenhet av effekterna av reformer och de gedigna studier som finns ignoreras eller möjligen kommer till uttryck i god granskande journalistik. Skolpolitiken är ett exempel, som debatterats flitigt det senaste. (Läs gärna t ex German Benders artikel om ideologisering och brist på vetenskaplighet i svensk skolpolitik: http://www.utredarna.nu/germanbender/2012/02/17/ar-jan-bjorklunds-skolpolitik-pa-vag-in-i-vaggen/.)

På samma gång som politiker (många fler än Annie Lööf kan tilläggas) utan grund och verklighetskontakt hävdar att deras reformer och förslag har önskvärd effekt kan den allmänna uppfattningen vara att de är förtroendeingivande. Detta för oss in på ämnet förtroende och förtroendekriser. För att komma åt detta vill jag visa på hur vissa situationer inte resulterar i kris fast de rimligtvis borde, medan andra marginellt problematiska företeelser leder till enorma kriser, som resulterar i enskilda politikers avgångar och sedan efterskalv många år framåt i tiden.

Vi kan här återvända till skolpolitiken som exempel på det tidigare, att en politiker som inte sköter sitt uppdrag korrekt eller inte lyckas med det hen har lovat behåller allmänhetens förtroende. Av alla utbildningspolitiska talespersoner får Jan Björklund högst betyg av lärare (http://www.skolvarlden.se/artiklar/skolpolitikerna-nar-inte-lararna). Samma bild av att Folkpartiet är förtroendeingivande enligt lärare har jag fått av lärarstudenter som berättat om det allmänna åsiktsklimatet på deras utbildning. Visst är det befängt att den person och det parti som är ytterst ansvariga för de skolpolitiska reformer som inte har förbättrat varesig resultaten i skolan eller elevers och lärares välmående, uppfattas som kompetenta av lärarna själva?

Ett annat exempel på samma företeelse finner vi om vi åter vänder oss till skaran nutida ministrar. Carl Bildt har anklagats för att vara jävig eller åtminstone gravt olämplig som utrikesminister bl a i fallet med de två svenska fängslade journalisterna i Etiopien, då Bildt tidigare suttit i styrelsen i Lundin Oil som har affärsintressen av just den art de två journalisterna fängslades efter att ha försökt granska.

Dessa exempel visar på att något som mycket väl skulle kunna ge upphov till förtroendekriser i stället passerar obemärkt förbi, eller åtminstone inte får medialt genomslag på samma vis som mer ytligt förankrade kriser. Jag tror att det finns en psykologisk förklaring att söka här: för att de stora, jobbiga frågorna ska förbli glömda och marginaliserade behöver vi fokusera på något annat och på något vis få utlopp för känslan att något trots allt inte står rätt till i samhället. Därför uppstår de uppblåsta förtroendekriser som slår in som vågor på vår vardagsstrand, i en jämn rytm. Någon köpte Toblerone, någon fick felaktig hyresersättning, ett parti hade hafsig valberedning och dålig intern krishantering när ett mediedrev satte igång. Medan dessa misstag inte är acceptabla, är de petitesser om de läggs bredvid en utbildningsminister vars politik går stick i stäv med forskning på området, en allmänt accepterad totalt ogrundad föreställning om ROT-avdragets framgång, och en jävig utrikesminister. Förtroendet sviktar inför de små men inte de stora felstegen och moraliska tvivelaktigheterna.

En orsak till detta, som flera har påpekat, är att vänstern förknippas med moralitet och rättskaffens beteende och därför bedöms hårdare än högern, och det är ju mycket riktigt vänsterpolitiker (bara socialdemokrater, till och med) som stått för de förtroendekriser jag tar upp här, och högerpolitiker som stått för de stora men ignorerade problem jag nämner. Samtidigt förklarar inte detta varför de potentiellt enorma kriser som Alliansen har bäddat för helt har uteblivit. Även om vi är snällare mot högerpolitiker torde det väl finnas en gräns även de kan gå över?

Jag tror att det här inte handlar så mycket om att vi förlåter högerpolitiker deras små misstag som att de stora problem som Björklund, Bildt, och ROT är inblandade i har koppling till de stora frågor vi försöker ignorera: frågorna om det ekonomiska systemets kris; frågorna som berör de många kriser och problem som ingår i denna större kris; och inte minst frågan om detta systems stundande kollaps.

Björklunds misslyckande påvisar att kunskap och utbildning i det närmaste måste omdefinieras för att skolsystemet åter ska bli samhällsnyttigt i sann, och inte snävt ekonomiskt, bemärkelse. Det är ett stort projekt.

Bildts möjliga jävighet visar på att bolagsstyrelser och regeringar har alltför intima relationer och likartad struktur, och det i sin tur visar oss att marknaden och offentligheten smält samman samt att det är en lång väg att gå om vi ska göra upp med dagens ekonomism och tilltro till managerialismen som nyckel till ett fungerande samhälle.

ROT-avdragets misslyckande visar oss, väldigt tydligt, att det inte är så enkelt som vi skulle önska att skapa en rättvis och hållbar arbetssituation för människor i brancher som präglats av svartarbete. Åter igen: vi måste bygga om systemet från grunden. Det är ett stort projekt.

Det tycks mig alltså som att människor projicerar sin oro för dessa frågor, dessa outtalade frågor, på att vara missnöjda med små saker. Tragiskt nog slår denna ovilja att tänka på vår tids ödesfrågor tillbaka på såväl vår förmåga att förstå vår samtid och våra liv, som vår förmåga att handla och hantera situationen. Förnekelse är inte speciellt bra, helt enkelt. Mitt i alla dessa förtroendekriser klamrar vi oss med desperat förtroende fast vid själva roten till de problem vi anar men kanske inte förstår, kanske inte vill förstå. Inte konstigt att det politiska etablissemanget och samhällsbygget i sig skälver.

Maktstrukturer reproduceras i metoder för att hantera klimatförändringar

(Link to English version, "Power structures are reproduced in methods for dealing with climate change": https://docs.google.com/document/d/1NhQPFHZn5KTYqqqELhDmWL0fHy4MJwI4w__S3s5VvCg/edit?usp=sharing)

Klimatförändringar sägs ofta slå hårdast mot kvinnor, och allra mest kvinnor i u-länder. Detta är ett ganska intetsägande konstaterande, även om det ibland kan vara viktigt att titta på klimatförändringar ur ett sådant perspektiv. Viktigare är dock att vi frågar som Andrea Nightingale, professor vid Globala Studier på Göteborgs Universitet (GU), gör upprepade gånger under ett öppet seminarium om klimat och genus på GU (21/2 2013): ”vad innebär detta?”.

Ett genusperspektiv på klimatfrågor är mer givande om det används som det som Nightingale kallar ”en analytisk lins” som kan hjälpa oss att få ögonen på maktstrukturer i både orsaker till och försök till lösningar på klimatförändringar. Nightingale tar FN:s ”National Adaptation Programmes of Action” (NAPA) som exempel. Dessa finansieras av i-länder för att hjälpa u-länder att ”hantera sina brådskande och direkta behov att anpassa sig till klimatförändringarna” (FN:s hemsida; min översättning). I sin forskning i Nepal har Nightingale upptäckt att samma maktstrukturer som marginaliserar kvinnor i ett globalt politisk-ekonomiskt sammanhang också finns i lokala projekt som NAPA.

Kvinnor—eller, rättare sagt, den typiska kvinnorollen i många delar av världen—är inte en stor del av orsaken till klimatförändringar. Egenskaper förknippade med kvinnor är inte heller, ironiskt nog, något som bedöms som användbart i arbetet mot global uppvärmning.

På sätt och vis är detta föga förvånande. Det finns en tendens, i Sverige såväl som internationellt, att regeringar och institutioner försöker lösa problem som orsakas av ett dysfunktionellt ekonomiskt system inom ramarna på detta system. I frågestunden som följde på seminariet i Göteborg nämnde Nightingale att ett grundproblem med NAPA och liknande åtgärder är just den managerialism som idag dominerar inom offentlig förvaltning och som enbart kräver av människor som sysslar med hållbarhetsarbete att de ”kryssar i rätt rutor” och ser till att ha skött uppgifterna effektivt. På detta ytliga vis ser institutioner till att leva upp till krav på hållbarhet och ansvarstagande i relation till miljöproblem.

När vi ser klimatförändringar och metoder för att hantera dessa genom Nightingales analytiska lins, ur ett sådant genusperspektiv, kan vi bli varse att de maktstrukturer och det ekonomiska system som har orsakat de stora problem vi står inför nu också reproduceras i projekt som är tänkta att hantera den ekologiska krisen. Om offentlig förvaltning och stater i allmänhet vill göra någon verklig skillnad måste vi i stället identifiera de problem som finns inbyggda i de rådande maktstrukturerna och sedan göra upp med dessa ordentligt, grundligt. Lokalt—i Sverige och på andra platser—och globalt måste vi se till att göra mycket mer än att kryssa i rätt rutor och tillfredsställa vårt dåliga samvete.