En bredare bild av forskningen om eko och miljö, tack, P1

I förmiddags satte jag nästan mitt morgonkaffe i halsen när P1 hade ett inslag om SvD Opinion-inlägget "Ekologisk odling - vägen till svält" av fyra forskare med koppling till SLU. Varför hade jag denna otrevliga kaffeupplevelse? Jo, på grund av den bristande opartiskheten i presentationen. P1 rapporterade om artikeln utan att koppla den till forskningskontexten, och utan att låta andra perspektiv komma till tals. Detta första inslag om artikeln, med den onyanserade rubriken "Forkare: Ekologisk mat inte bättre än vanlig mat" - medför att lyssnare utan specialkunskaper inom jordbruk och miljö får intrycket att det är vetenskapligt underbyggt att ekologisk odling per definition är sämre för miljön än det som har kommit att kallas konventionell odling, och att konventionell odling är helt "vanligt" och självklart.

(Ordet konventionell är underligt i sammanhanget, eftersom all odling var ekologisk fram till sekelskiftet 1800-1900, och eftersom det var först med den s k "Gröna Revolutionen" - läs gärna den engelska Wikipedia-artikeln om detta; den svenska är väldigt kort - på 1950-talet som fabrikstillverkade handelsgödsel och bekämpningsmedel började användas i stor utsträckning.)

Jag mailade SR direkt efter frukost. Bristande opartiskhet är alltid allvarligt, och i synnerhet när det är i en fråga som rör människans förmåga att anpassa ett idag ohållbart samhälle till de gränser för liv som sätts av ekosystemet på planeten vi bor på. Jag skrev bland annat om att forskarna resonerar inom ramarna för ett storskaligt industriellt jordbruk och avfärdar ekologisk produktion i detta sammanhang, när en del av omställningen av jordbruket som talas om inom forskning och hos jordbrukare i själva verket innebär att allt inte ska produceras på det viset. Till exempel är potatis en gröda som inte är lukrativ att odla storskaligt utan bekämpningsmedel på grund av att en stor andel av skörden förstörs av skadedjursangrepp. Det är en sådan gröda där spillet, som forskarna skriver om, mycket riktigt blir stort vid eko-odling. Men finns det då inga andra alternativ? Jo: Småskalig ekologsisk produktion av potatis är hållbar och gör att en större del av skörden blir användbar. Att hushåll eller bostadsområden var självförsörjande på potatis och liknande grödor skulle vara mer effektivt än att denna produktion sköttes av det industriella jordbruket. Dessutom skulle givetvis utsläppen från transporter då minska radikalt för dessa grödor.

Några timmar senare gjordes ett nytt inslag i P1, med rubriken "Naturskyddsföreningen svara [sic.] på ekokritiken". Bättre sent än aldrig, SR. Där kommer Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson till tals:
"Det där är ett väldigt statiskt perspektiv [i debattartikeln i SvD]. Ska vi klara av att försörja världen och samtidigt klara av klimatförändringarna så måste vi också minska köttkonsumtionen. Och då öppnar sig stora arealer eftersom det mesta av åker idag går till foder till djur och inte till människor. Så det här är ett pussel som inbegriper förändrat konsumtionsmönster och då finns det gott om plats."
Axelsson påpekar också att konstgödsel skapas av olja - vilket SLU-forskarna inte tar hänsyn till.

Frågan är om detta är en tillräcklig nyansering av rapporteringen. Förutom att det är problematiskt att man i ett första led inte inser behovet av att göra grundlig research om författarna och forskningen bakom en debattartikel, skapar denna polemik mellan Naturskyddsföreningen och SLU-forskarna en bild av att det är gröna intresseorganisationer som är för ekologisk produktion medan forskningen inser att det inte är hållbart. Ideologi tycks stå mot vetenskap - vilket är just vad Holger Kirchmann, Lars Bergström, Thomas Kätterer, och Rune Andersson från SLU hävdar. SR accepterar alltså deras verklighetsbeskrivning när man skapar denna polemik.

I stället borde SR undersöka det som tidigare sagts inom forskarsamfundet i frågan. Då skulle de bland annat kunna presentera invändningar som följande:

"Den Gröna Revolutionens baksida", National Geographic, 2011:
"Den gröna revolutionen var dock inte enbart av godo. Med tiden började bönderna satsa så mycket på de brett anpassade grödor som gav stor avkastning att sorter anpassade till lokala förhållanden trängdes ut."
Dålig genetisk variation inom jordbruket har tidigare lett till problem. Det säger sig själv egentligen - om vi avskaffar den genetiska variation som innebär att grödor kan anpassa sig till en varierad och föränderlig miljö, då blir jordbruket mer sårbart för miljöförändringar, och så gott som all produktion av en specifik gröda kan slås ut av en och samma sjukdom eller skadeinsekt.

"Grön Revolution gjorde miljön till förlorare", SvD, 2012:
Medan "'den gröna revolutionens syfte bland annat var att minska världens svält" finns det problem med fortsatt tilltro till handelsgödsel som ensam lösning på problemet, då denna förhoppning härstammar från "en aningslös optimism i en tid när oljan flödade ur till synes outsinliga källor och kemister kunde lösa snart sagt vilka problem som helst."

"SLU-professorerna hade fel om ekologiskt jordbruk", Miljöaktuellt, 2009:
I denna artikel bemöts samma fyra SLU-forskare som nu åter igen kritiserar ekologisk produktion. Det är nämligen ingen ny debatt inom natur- och jordbruksforskningen.
"På åtminstone den sista punkten [att ekologisk produktion där enbart organiska gödselmedel används, ger lika stort eller större näringsläckage som konvetionellt jordbruk] verkar det nu emellertid som om professorerna hade fel. I en syntesrapport som tagits fram av SLU och JTI, Institutet för miljö- och jordbruksteknik drar man nämligen nu helt andra slutsatser. Studien är den största som gjorts på området i Sverige och bygger på data från befintliga gårdar.
- Studien baseras på data från verkliga gårdar och visar tydligt att den ekologiska produktionen ger lägre risk för övergödande kväveutsläpp än konventionell produktion, säger Maria Wivstad som är forskare vid SLU."

Eftersom detta alltså inte är en ny diskussion hos forskare borde SR innan de publicerar en nyhet baserat på ett debattinlägg undersöka vilka nya fakta och studier som ligger till grund för debattartikeln och den bok som Holger Kirchmann, Lars Bergström, Thomas Kätterer, och Rune Andersson har skrivit. SR borde också sträva efter att skapa ett helhetsperspektiv på diskussionen. (Något som jag försökt närma mig här.) Ett exempel på en rapportering som åtminstone strävar åt detta håll är artikeln "Forkare sågar ekologisk mat", i Hela Gotland. Där görs en analys av retoriken i debattartikeln och både Naturskyddsföreningen och LRF kommer till tals.

Vad är poängen med public service om man som lyssnare måste göra research själv för att få en bred bild av kontexten som en presenterad nyhet ingår i?


EDIT: Strax före kl 17 - ca 7 timmar efter jag lyssnade på ekot på morgonen - har SR nu publicerat ett inslag där bilden nyanseras mer: "Åsikterna om ekoodlingens effekter går isär". Åter igen, bättre sent än aldrig. Dock saknas fortfarande kontexten med den tidigare forskningen och debatten inom forskarsamfundet.

EDIT 2: För den typ av mediarapportering jag talar om får vi tydligen än så länge vända oss till DN: i "Kritik mot angrepp på ekologisk odling" intervjuas Maria Wivstad, SLU, och meningsskiljaktigheter mellan de fyra forskarna som skrev i SvD och andra forskare vid SLU kommer fram. Det är viktigt; "[a]tt forskarna är knutna till SLU får säkert en del att dra slutsatsen att detta är SLU:s syn på ekologisk odling. Så är inte fallet."

Måste "hållbar civilisation" vara en motsägelse?

För ett tag sedan såg jag en dokumentär om högteknologisk utveckling (som jag tyvärr inte minns vad den hette). Där fick en forskare frågan varför vi aldrig påträffat annat liv i universum. Hans hypotes var att när en civilisation blir avancerad nog att närma sig teknologin för långdistansresor i universum utvecklar den också förmågan att utrota sig själv, och den har då en tendens att göra det snarare än att hitta ett sätt att bli långsiktigt hållbar.

Finns det en sådan lagbundenhet eller tendens i det mänskliga samhället? Är det så att intelligent liv aldrig lyckas förstå sig på sina egna verktyg, sina teknologier, och alltså inte kan bruka dem på ett hållbart och klokt sätt? Det är i vilket fall tydligt att en viss nivå av avancerad teknologi blir mycket svår för oss att hantera moraliskt; vår moral—vad idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallar vår mjuka kunskap eller mjuka upplysning—har hittills inte hängt med den teknologiska utvecklingen—den hårda upplysningen.

Antagandet att en civilisation inte kan vara hållbar har empirisk grund i mänsklighetens historia på jorden: Högciviliserade, centraliserade samhällen som Romarriket och Mesopotamien har ju kollapsat. Civilisationer tycks alltså existera enbart en kort stund mätt i relation till mänsklighetens och inte minst jordens historia. Men behöver det betyda att vi aldrig kan kombinera långsiktig hållbarhet med civilisation, och kan man på dessa grunder anta att avancerad teknologi per definition är destruktiv?

Visst verkar en kollaps vara den mest sannolika utgången när en civilisation blir så avancerad som vår, men ibland sker även det som är osannolikt. Forskaren i dokumentären jag såg hoppades att vår civilisation skulle kunna ta sig ur den onda cirkeln av självförstörelse; han var ivrig och nyfiken på vad vi skulle kunna få veta om livet och universum om vi lyckas låta bli att orsaka vår civilisations undergång.

Eftersom detta kan tyckas så osannolikt är det dock enklare att vara cynisk och tänka att det är lika bra att allt bara kollapsar så att våra idiotiska sätt att använda teknologi upphör. Men, som Yann Arthus-Bertrand (fotografen bakom Earth From Above) avslutar sin film Home (en film om hur livet på jorden funkar och vad människan gör med det), "C'est trop tard d'être pessimiste"—Det är för sent att vara pessimist. Arthus-Bertrand vill göra upp med den passiviserande pessimism som ofta drabbar den som står i opposition till rådande ordning eftersom sådan pessimism spelar i händerna på etablissemanget. Hos Arthus-Bertrand, liksom hos forskaren i dokumentären om högteknologisk utveckling, finns en önskan att åstadkomma något bättre med mänsklig intelligens, med vår stora hjärna och dess möjligheter. Om vi betonar möjligheterna kan fler börja tro att det går att göra något annat än acceptera status quo.

Detta leder mig till en slutsats jag drar så ofta, en slutsats jag landat i innan i den här bloggen: Vi behöver vända oss till kulturella uttryck som musik och berättelser; vi behöver konst för att möta vår tids stora utmaningar. Varför då? Jo, för att konst och berättande är verktyg som kan hjälpa vår moral att komma ikapp den hårda upplysningen; kulturella uttryck är människans sätt att uttrycka komplexa etiska tankar, vilket är precis vad vi behöver för att förstå oss på den hogteknologiska utvecklingen. Konstens utveckling är en del av den mjuka upplysningen. Med hjälp av konst kan vi granska vår civilisation och förstå dess svagheter. Med hjälp av konst kan vi föreställa oss de långsiktiga konsekvenserna vår avancerade teknologi kan ha och förekomma de katastrofer som blir följden av att vi, som Rachel Carson påpekade i Silent Spring, använder hela världen och allt levande som ett laboratorium.

Med hjälp av konst kan vi komma närmare att skapa vad som kanske skulle vara tidernas första hållbara civilisation. Det är för sent att vara pessimist.

Maktstrukturer reproduceras i metoder för att hantera klimatförändringar

(Link to English version, "Power structures are reproduced in methods for dealing with climate change": https://docs.google.com/document/d/1NhQPFHZn5KTYqqqELhDmWL0fHy4MJwI4w__S3s5VvCg/edit?usp=sharing)

Klimatförändringar sägs ofta slå hårdast mot kvinnor, och allra mest kvinnor i u-länder. Detta är ett ganska intetsägande konstaterande, även om det ibland kan vara viktigt att titta på klimatförändringar ur ett sådant perspektiv. Viktigare är dock att vi frågar som Andrea Nightingale, professor vid Globala Studier på Göteborgs Universitet (GU), gör upprepade gånger under ett öppet seminarium om klimat och genus på GU (21/2 2013): ”vad innebär detta?”.

Ett genusperspektiv på klimatfrågor är mer givande om det används som det som Nightingale kallar ”en analytisk lins” som kan hjälpa oss att få ögonen på maktstrukturer i både orsaker till och försök till lösningar på klimatförändringar. Nightingale tar FN:s ”National Adaptation Programmes of Action” (NAPA) som exempel. Dessa finansieras av i-länder för att hjälpa u-länder att ”hantera sina brådskande och direkta behov att anpassa sig till klimatförändringarna” (FN:s hemsida; min översättning). I sin forskning i Nepal har Nightingale upptäckt att samma maktstrukturer som marginaliserar kvinnor i ett globalt politisk-ekonomiskt sammanhang också finns i lokala projekt som NAPA.

Kvinnor—eller, rättare sagt, den typiska kvinnorollen i många delar av världen—är inte en stor del av orsaken till klimatförändringar. Egenskaper förknippade med kvinnor är inte heller, ironiskt nog, något som bedöms som användbart i arbetet mot global uppvärmning.

På sätt och vis är detta föga förvånande. Det finns en tendens, i Sverige såväl som internationellt, att regeringar och institutioner försöker lösa problem som orsakas av ett dysfunktionellt ekonomiskt system inom ramarna på detta system. I frågestunden som följde på seminariet i Göteborg nämnde Nightingale att ett grundproblem med NAPA och liknande åtgärder är just den managerialism som idag dominerar inom offentlig förvaltning och som enbart kräver av människor som sysslar med hållbarhetsarbete att de ”kryssar i rätt rutor” och ser till att ha skött uppgifterna effektivt. På detta ytliga vis ser institutioner till att leva upp till krav på hållbarhet och ansvarstagande i relation till miljöproblem.

När vi ser klimatförändringar och metoder för att hantera dessa genom Nightingales analytiska lins, ur ett sådant genusperspektiv, kan vi bli varse att de maktstrukturer och det ekonomiska system som har orsakat de stora problem vi står inför nu också reproduceras i projekt som är tänkta att hantera den ekologiska krisen. Om offentlig förvaltning och stater i allmänhet vill göra någon verklig skillnad måste vi i stället identifiera de problem som finns inbyggda i de rådande maktstrukturerna och sedan göra upp med dessa ordentligt, grundligt. Lokalt—i Sverige och på andra platser—och globalt måste vi se till att göra mycket mer än att kryssa i rätt rutor och tillfredsställa vårt dåliga samvete.