Kent och samtidens mörker (och framtidens ljus ...)

Det har blivit en hel del uppmärksamhet kring Kents nya låt (lyssna på den här, och läs texten här), som alltid när Kent släpper nytt material. Men det finns en väsentlig skillnad på den sedvanliga uppmärksamheten (”Det är en bra låt”, ”Det är inte lika bra som när de var bättre för några år sedan”, ”Kent suger”, ”Jocke Berg är en gud”, ”Jocke Berg kan inte sjunga”, etc.) och den ”La Belle Epoque” har fått: Diskussionen har nu politiska förtecken.

Detta blev jag först varse när jag lyssnade på Spanarna i P1 den 28:e mars: Calle Norlén nämnde att MUF:s Bodil Sidén skrivit en egen version av texten till ”La Belle Epoque” för att Jocke Bergs text, med Norléns ord, gav ”en lite för dyster bild av Alliansens fina tillväxt-Sverige där fler jobbar” för Sidéns smak. Sidéns och Bergs mycket skilda verklighetsbeskrivningar har kommenterats flitigt på Nyhter24.se. Det är ju inget ovanligt, men vad som sticker ut är att väldigt många kommentarer är nyanserade och analytiska, inte nättrolls-dravliga (även om vissa frustrerade Sidén-sympatisörer försöker underminera den i stort välgrundade kritiken med antydningar om att näthatet vinner igen). Därtill har många av de recensioner och reflektioner jag läst i media¹ varit lika nyanserade och djupsinniga i sin analys som texten till ”La Belle Epoque”. Retoriken (med vilket jag menar hur musiken, texten, och uttrycket i kombination föreslår sätt för lyssnaren att reagera på och förhålla sig till låtens tema) i ”La Belle Epoque” öppnar, som jag ser det, för osedvanligt nyanserade politiska reflektioner. Det gör mig glad—det är ju det jag alltid pratar om att bra konst kan göra.

Men vad är det då som gör Jocke Bergs texter till sådant politiskt diskussionsmaterial idag? Medan Kents låtar alltid haft en unik retorisk kraft, ett starkt tilltal, är det först nu med ”La Belle Epoque” som en låts bild av människan och samhället har blivit central i mediediskussionen. Något har förändrats i Jocke Bergs textförfattande.

Eftersom jag var Kentfan som tonåring har jag kommit så nära det går att lyssna sönder allt Kent gav ut mellan 1995 och 2005—alltså fram till Du och Jag Döden. Samtidigt är jag Kentfan än idag (om än inte på samma knäsvaga vis som mitt pubertala poppar-jag) och jag har med intresse följt Kent genom deras förnyelsefaser. Vad jag märker i min egen relation till Kents musik är att skivorna till och med Du och Jag Döden i stor utsträckning talar till mig på ett djupt privat plan; de ger mig förståelse och stöd i (såväl pubertal som allmänmänsklig) ångest och otrygghet. När jag i stället lyssnar på låtar som ”Sjukhus” (Röd), ”Våga Vara Rädd,” ”Vy Från Ett Luftslott” (Tillbaka till Samtiden), ”Socker,” ”Sverige” (Vapen och Ammunition), ”999,” ”Petroleum,” ”Isis och Bast,” ”Ruta 1” (Jag Är Inte Rädd För Mörkret) faller allting på plats i en större bild, där jag och mina känslor blir del av en stor värld.

Jocke Bergs textförfattande har alltså i större och större utsträckning relaterat psykologi (eller det inre) till samtiden (eller det yttre). De tidiga skivorna med låtar som ”Ingenting någonsin” (Kent), ”Indianer” (Verkligen), ”Elvis” (Isola), ”Beskyddaren” (Hagnesta Hill) målar en bild av hur det känns att vara konstig, inte vara enkel eller inte riktigt funka—att vara en tönt och vilja fly från småstadssveriges ankdamm. Med Vapen och Ammunition, som när den kom ut var det första nya material Kent släppte på nästan tre år, läggs en analytisk dimension till beskrivningen av utanförskap; i ofta underfundig och referenstung lyrik behandlar Vapen och Ammunition (liksom de fyra efterföljande skivorna) hela Sveriges slutenhet och det faktum att utanförskap formas av vad som förbjuds att göras och kännas. (Detta är kanske starkast i referensen till ”En Svensk Tiger” på omslaget till Vapen och Ammunition och i låten ”Sverige,” en referens som jag misstänker nu upprepas i titeln på det kommande albumet Tigerdrottningen.) Denna vilja att beskriva såväl sig själv och andra människor som samtiden—och sig själv och andra i samtiden—var inte frånvarande innan Vapen och Ammunition, men analysen har gradvis fördjupats och inte minst har retoriken förändrats. Med ”La Belle Epoque” dras den retoriska förändringen till sin spets. 

Att Kents fokus på samtiden (ett uttalat fokus i och med albumet med titeln Tillbaka till Samtiden) skulle ta bandet till tematiken och retoriken i ”La Belle Epoque” kan man ana i låtar som ”Vy Från Ett Luftslott” (Tillbaka till Samtiden) och ”Petroleum” (Jag Är Inte Rädd För Mörkret), där temat är människan, samhället, och jorden, och som ”Sjukhus,” ”Töntarna” (Röd), och ”Våga Vara Rädd” (Tillbaka till Samtiden), där temat är samhällets uppdelning i mäktiga och svaga (de som har rätt och de som har fel; de som är coola och de som är töntar).

När den samtidsanalysen tar den retoriska form den gör i ”La Belle Epoque” måste den uppmärksammas av de som hänger sig åt att upprätthålla och bekräfta rådande system, som Bodil Sidén till exempel. Kent är, skriver Fredrik Virtanen, ”den stora medelklassens band” och när de ”tar sin unika plattform på högsta allvar och släpper en samhällskritisk solidaritetsvisa” får det effekter: Kent är så stora i svensk musik att Jocke Bergs problematisering av den givna livsstilsmodellen måste besvaras av en moderat politiker. Den konfrontativa attacken i låtens produktion (klinisk, hård, rak), sättning (inte minst stråkarna i början), och sånguttryck (beskrivet som ett ”olycksbådande och monotont mässande” av Markus Larsson i Aftonbladet) blir ett slag i solar plexus på de privilegierade. Denna konfrontativa attack understryker—ger pondus åt—textens sammanlänkning av vår tids problem: samhälleliga, privatpsykologiska, grupppsykologiska, miljömässiga—problemen går inte att isolera från varandra. Den gynnade medelklassen, de som är ett med systemet, de som är Sverige, de är ”glesbygden Rohypnolen” liksom ”alla vapen vi exporterat”; de ”röstar inte i valet” och ”är Melodifestivalen”; de kan inte två sina händer från problemen för deras livsstil, vårt samhälles normer, och vårt samhälles stora brister hänger ihop.

Vad betyder det då att Kent dissekerar vårt samhälle och att deras musik blivit en retorik som inte låter oss ignorera vad Sverige och nutiden är? Vad betyder det att, som Anders Nunstedt skriver i Expressen, ”Sveriges största och bästa rockband visar att de även vill vara det viktigaste?” Nunstedts svar är att det ändå är ”en ljuvlig tid vi lever i”; han ser Kents ställningstagande som ett symptom på att något håller på att hända. Jag tror att han har rätt. När ett band som tidigare varit så politiskt försiktigt som Kent slutar linda in sina reflektioner om samtiden och konfronterar lyssnarna med en bild man inte kan värja sig ifrån, då är det allvar—som när en vän som är väldigt klok och lugn blir arg och sätter ned foten.

Det som också är upplyftande med den protest Kents musik utgör är att den antyder att det finns något bättre—att det finns hopp. I ”999” (Jag Är Inte Rädd För Mörkret) sjunger Jocke Berg inte bara om en tragiskt regnig grillkväll, ideal från 80- och 90-talens politiska klimat, och ickevalen mellan Pepsi och Cola; han sjunger också att ”i hela mitt liv har jag hört en sång”, om ”melodierna i natthimlen”, och om att inse att man inte klarar sig själv. I ”La Belle Epoque” öppnar orden ”Så börjar vi om igen” för att vi ska kunna göra något nytt, vilket också antyds i ”Petroleum”:

Våra barn ska svepa filtarna
över våra huvuden
Ridån går ner och ljusen släcks
och kvar finns bara sägner
om motorvägarna
bered en väg
för nya ägare

Det kommer alltid nya ägare—en ny generation—som avlöser och kan bryta med det gamla, invanda.

Som alltid med riktigt bra konst är Kents musik både kritisk och hoppingivande. Därmed är Kents musik viktig, liksom all bra konst är viktig. Nu är det upp till oss att låta den insikt denna konst ger oss påverka hur vi agerar. Som den amerikanska moralfilosofen Martha Nussbaum påpekar sker inte detta per automatik utan vi måste aktivt välja att låta konsten spela roll i våra liv (Cultivating Humanity, Harvard U P, 1997, s. 94).

Detta blir då vårt val—vårt riktiga val. Ett val inte mellan två likvärdiga produkter eller mellan tävlande i melodifestivalen, utan mellan ett hållbart samhälle och samhällets kollaps. Vårt val måste vara att inte låta denna Belle Epoque sluta i ett världskrig, som den franska gjorde. Vårt val måste vara att lyssna till rösten som säger att det inte fungerar att fortsätta som vi gör nu—att låta en låt som ”La Belle Epoque” påverka hur vi ser på politiken och dess mål. Vårt val måste vara, som jag skrev om i mitt förra inlägg om hållbarhet och civilisation, att förvalta det goda vårt samhälle har skapat. Vårt val måste vara att hoppas och att försöka. 
 
1
”Manifest för ett parti som ännu inte finns.” Svenska Dagbladet. 140314.
”Kent har aldrig varit mer relevanta.” Trelleborgs Allehanda. 140312.
”Kent –La Belle Epoque.” Göteborgs-Posten. 140310.
”Kent-medelklassen har makten över alla.” Aftonbladet. 140315.
”Olycksbådande och monotont mässande.” Aftonbladet. 140310.
”Kents nya är dynamit.” Expressen. 140310.

Måste "hållbar civilisation" vara en motsägelse?

För ett tag sedan såg jag en dokumentär om högteknologisk utveckling (som jag tyvärr inte minns vad den hette). Där fick en forskare frågan varför vi aldrig påträffat annat liv i universum. Hans hypotes var att när en civilisation blir avancerad nog att närma sig teknologin för långdistansresor i universum utvecklar den också förmågan att utrota sig själv, och den har då en tendens att göra det snarare än att hitta ett sätt att bli långsiktigt hållbar.

Finns det en sådan lagbundenhet eller tendens i det mänskliga samhället? Är det så att intelligent liv aldrig lyckas förstå sig på sina egna verktyg, sina teknologier, och alltså inte kan bruka dem på ett hållbart och klokt sätt? Det är i vilket fall tydligt att en viss nivå av avancerad teknologi blir mycket svår för oss att hantera moraliskt; vår moral—vad idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallar vår mjuka kunskap eller mjuka upplysning—har hittills inte hängt med den teknologiska utvecklingen—den hårda upplysningen.

Antagandet att en civilisation inte kan vara hållbar har empirisk grund i mänsklighetens historia på jorden: Högciviliserade, centraliserade samhällen som Romarriket och Mesopotamien har ju kollapsat. Civilisationer tycks alltså existera enbart en kort stund mätt i relation till mänsklighetens och inte minst jordens historia. Men behöver det betyda att vi aldrig kan kombinera långsiktig hållbarhet med civilisation, och kan man på dessa grunder anta att avancerad teknologi per definition är destruktiv?

Visst verkar en kollaps vara den mest sannolika utgången när en civilisation blir så avancerad som vår, men ibland sker även det som är osannolikt. Forskaren i dokumentären jag såg hoppades att vår civilisation skulle kunna ta sig ur den onda cirkeln av självförstörelse; han var ivrig och nyfiken på vad vi skulle kunna få veta om livet och universum om vi lyckas låta bli att orsaka vår civilisations undergång.

Eftersom detta kan tyckas så osannolikt är det dock enklare att vara cynisk och tänka att det är lika bra att allt bara kollapsar så att våra idiotiska sätt att använda teknologi upphör. Men, som Yann Arthus-Bertrand (fotografen bakom Earth From Above) avslutar sin film Home (en film om hur livet på jorden funkar och vad människan gör med det), "C'est trop tard d'être pessimiste"—Det är för sent att vara pessimist. Arthus-Bertrand vill göra upp med den passiviserande pessimism som ofta drabbar den som står i opposition till rådande ordning eftersom sådan pessimism spelar i händerna på etablissemanget. Hos Arthus-Bertrand, liksom hos forskaren i dokumentären om högteknologisk utveckling, finns en önskan att åstadkomma något bättre med mänsklig intelligens, med vår stora hjärna och dess möjligheter. Om vi betonar möjligheterna kan fler börja tro att det går att göra något annat än acceptera status quo.

Detta leder mig till en slutsats jag drar så ofta, en slutsats jag landat i innan i den här bloggen: Vi behöver vända oss till kulturella uttryck som musik och berättelser; vi behöver konst för att möta vår tids stora utmaningar. Varför då? Jo, för att konst och berättande är verktyg som kan hjälpa vår moral att komma ikapp den hårda upplysningen; kulturella uttryck är människans sätt att uttrycka komplexa etiska tankar, vilket är precis vad vi behöver för att förstå oss på den hogteknologiska utvecklingen. Konstens utveckling är en del av den mjuka upplysningen. Med hjälp av konst kan vi granska vår civilisation och förstå dess svagheter. Med hjälp av konst kan vi föreställa oss de långsiktiga konsekvenserna vår avancerade teknologi kan ha och förekomma de katastrofer som blir följden av att vi, som Rachel Carson påpekade i Silent Spring, använder hela världen och allt levande som ett laboratorium.

Med hjälp av konst kan vi komma närmare att skapa vad som kanske skulle vara tidernas första hållbara civilisation. Det är för sent att vara pessimist.